Hur berättar man om Kolyma? Om strafflägren i Gulag-arkipelagen, dit miljoner människor deporterades under stalinismens systematiska utrensningar av så kallade folkfiender, som skulle ”omsmidas” genom tvångsarbete. Allra kargast var det i gruvorna och tajgan runt Kolyma i nordöstra Sibirien, där temperaturen kan sjunka under – 55 C. Dit fördes författaren Varlam Sjalamov (1907-1982), efter att ha brännmärkts med bokstaven T (trotskist) i sina papper. Det betydde i praktiken att fångvaktarna begick tjänstefel om de inte försökte ta kål på honom med det tyngsta arbetet, svältkost och dagliga doser av våld.
Sjalamov greps för första gången som 22-åring, och under den stora terrorn i Moskva 1937 greps han igen. Han skulle egentligen ha bli frigiven efter fem år, men dömdes då till ytterligare tio för att ha kallat författaren Ivan Bunin ”en rysk klassiker”. Sammanlagt överlevde han 17 års arbetsläger. Vid ett tillfälle var han särskilt illa däran, men räddades till livet av en läkare som såg till att han fick bli sjukvårdare under återstoden av strafftiden.
I samma genre hittar vi också Auschwitzöverlevare som exempelvis Viktor Frankl och Imre Kertész, samt Lidija Ginzburg, som skildrat belägringen av Leningrad. Men ingen kan skriva som Sjalamov.
Efter frigivningen visste Sjalamov att det var hans livsuppdrag att berätta om lägren för omvärlden. Men hur tar man sig an något sådant? Till skillnad från Aleksandr Solzjenitsyn, den andra stora skildraren av Stalins terror, menade Sjalamov att romanformen var falsk och hade dött med alla miljoner fångar i Kolyma. I stället skrev han kortare berättelser i en avantgardistisk hybridform mellan dokumentär och novell, författade i en saklig, omisskännlig stil som, otroligt nog, även rymmer glimtar av en bister humor. Ingen huvudkaraktär, snarare små svarta prismor som visar vardagsscener, absurda anekdoter och utsnitt ur både fångarnas och vakternas liv. Han är en mästare på att osentimentalt skildra människors möte med ett fullkomligt vansinnigt lidande, och har varit avgörande för efterkommande författare som exempelvis Svetlana Aleksijevitj. Detta är märglitteratur, prosa som får skelettet att skallra i dig när du läser. Som gör dig medveten om hur sköra våra liv är, men också vilka vilddjur nöden kan förvandla oss till. I samma genre hittar vi också Auschwitzöverlevare som exempelvis Viktor Frankl och Imre Kertész, samt Lidija Ginzburg, som skildrat belägringen av Leningrad. Men ingen kan skriva som Sjalamov.
2018 publicerade förlaget Ersatz ”Genom snön”, den första delen i ”Berättelser från Kolyma”, i nyöversättning av Ola Wallin. Nu kommer del 2, ”Vänstra stranden”, som skildrar den senare perioden av Sjalamovs lägervistelser, på sjukhuset, efter räddningen tillbaka till livet. Förlagets ambition är att översätta alla hans böcker. Mitt råd till läsaren är att börja med ”Genom snön”, den har ett mycket bra efterord av Sergej Lebedev och en förteckning över Sjalamovs biografiska fakta. Båda volymerna har en välbehövlig notapparat, men jag hade gärna sett en lika matig inramning av den andra volymen.
I åratal överlevde Sjalamov där nere med bara omkring 20 ord.
Varför ska jag läsa om detta elände, kanske du nu tänker. Jo, därför att litteraturen kan, som kanske ingen annan konstart, skildra människans komplexa inre processer. Och Sjalamov visar vad som sker när allt utom den nakna existensen har skalats bort. Den sista mänskliga känslan är inte likgiltighet, skriver han. Det är vreden som ligger ”närmast knotorna”. Vänskap uppstår heller inte under de allra svåraste förhållandena, bara under de svåra, men hanterbara. På sjukhuset – aldrig i gruvan. I åratal överlevde Sjalamov där nere med bara omkring 20 ord. När han räddas till sjukhuset återvänder långsamt språket. Lite senare förvånar han sig själv med att hejda en överordnad från att skjuta en domherre, och inser då att någonting avgörande har hänt. Han har återuppstått. Det är i detaljerna det mänskliga blir tydligt. Detta förstod Sjalamov.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Ingen dal djup nog” av Hanna-Linnea Rengfors
LÄS MER:Recension: ”Ett liv till” av Åsa Avdic
LÄS MER:Recension: ”Karlsbad” av Channa Riedel
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
