Andrea Lundgren: Recension: ”Karlsbad” av Channa Riedel

En ung kvinna på jakt efter sin judiska släkts historia. En farmor och farfar som flydde till Sverige – och platsen de lämnade. Channa Riedels roman ”Karlsbad” är en påträngande och okonstlad debut, skriver Andrea Lundgren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Karlsbad var tidigare namnet på en gammal kurort dit idel historiska berömdheter (Beethoven, Freud, Gogol) reste för att dricka brunn och koppla av i varma bad. I dag heter staden Karlovy Vary, den ligger i ett område i norra Tjeckien som gavs som en del av Münchenöverenskommelsen till Tyskland år 1938, i hopp om att detta skulle blidka Hitler tillräckligt för att förhindra ett nytt världskrig. Dessvärre fungerade det inte. När de tyska trupperna marscherade in i Karlsbad hade författaren och musikern Channa Riedels (f. 1990) judiska farmor och farfar redan flytt till Sverige.

Om dem handlar hennes vackert formgivna debut ”Karlsbad”. Den handlar också om platsen de lämnade, som i boken blir större än sin geografi. Det är en plats och en tid som fanns innan släkten splittrades, en plats för minnen och de efterlevandes fantasier om hur det var före kriget.

ANNONS

Boken handlar också om Channa själv, eller ja, diktjaget som försöker få fatt i sin judiska släkts historia. Hon söker i arkiven, intervjuar de äldre släktingar som ännu är vid liv och försöker pussla ihop det med andra skärvor ur historien. Hennes farfar var arkitekt i Karlsbad innan han flydde, han ritade Polishuset där, som inte långt efter hans flykt kryllade av nazister. Riedel listar upp hans byggnader samman med ärvda ting (ett bord, ett stetoskop, en docka med trasig arm) och återger delar av brev hon finner i arkiven.

Inledningsvis liknar texten en barnramsa, med enkla rim om att tvingas lämna en plats. Detta varvas med utsnitt ur samtalen med en faster (eller flera?) om livet som flykting i Sverige samt längre historiska utvikningar.

Erna är ”hon som blev kvar” när de andra flydde. Lämnades hon eller vägrade hon resa? Hur relaterar man till någon man aldrig känt, men som är så närvarande i ens sinne?

Kort sagt ligger både form och stil i ”Karlsbad” helt i linje med samtidens unga, ofta fragmentbetonade, mångskiftande och löst sammanhållna poesi. Tänk exempelvis Merima Dizdarevic, som även hon har skrivit med utgångspunkt i en plats. Det är mer som att kliva in i ett rum, i en hjärna, i en process som författaren befunnit sig i. Sen får man göra vad man vill med det författaren lägger fram.

Det finns trådar, men ingen av dem är röd. Att skriva med eller mot arkivmaterial eller historiska fragment är också något som görs av generationskamrater som Burcu Sahin och Judith Kiros. En annan referens är Hanna Rajs Lara, som också inventerat sin judiska familjehistoria i diktform.

ANNONS

Samtidigt har Riedel mycket narrativ i sig. Det må vara klurigt att hålla ordning på alla släktingarna och deras initialer, men texten är lätt att följa och rinner ständigt vidare.

En central smärtpunkt i Riedels samlade material är hennes farmors mamma Erna, ”hon som blev kvar” när de andra flydde. Lämnades hon eller vägrade hon resa? Hur relaterar man till någon man aldrig känt, men som är så närvarande i ens sinne?

”Du visste inte att jag skulle födas

du visste att du skulle dö

med en vanlig död, trodde du”

Diktjaget har hört att Erna gömde sig hos en arisk bekant, men en dag promenerade hon på gatan och blev påkörd. Efter att ha kommit till sjukhuset, ”där du möjligen förväntade dig att de skulle behandla dina skador” deporterades hon, för att så småningom hamna i Birkenau. Diktjaget plågas av att inte veta vilka detaljer som sanna. Historien är påträngande och glider samtidigt ur hennes händer som rök.

”o minnet är bara en berättelse

o berättelsen är tvånget att försonas”

Det finns frön till större resonemang om att söka i arkiv, om minneskonstruktioner och sanning. Jag kan ibland önska att Riedel hade tagit tag i någon av trådarna och följt den djupare ner.

ANNONS

Men på det stora hela är ”Karlsbad” en uppiggande och okonstlad debut som ställer frågan om vem som kommer bli den sista som minns oss när vi är döda, och vilken betydelse detta har.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Kvinna utan mask” av Hanne-Vibeke Holst

LÄS MER:Recension: ”Troll” av Rasmus Daugbjerg

LÄS MER:Recension: ”Vinter i P1” – Georg Riedel

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS