Andrea Lundgren: Recension: ”Ingen dal djup nog” av Hanna-Linnea Rengfors

I bakgrunden till Hanna-Linnea Rengfors nya roman hotar ett terrordåd och trauma staplas på trauma. Det är utan tvekan en roman som vill mycket, skriver GP:s Andrea Lundgren. Kanske för mycket.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är mycket som är bekant när jag läser Hanna-Linnea Rengfors (f. 1981) nya roman, ”Ingen dal djup nog”. Hennes fjärde bok sen dubbeldebuten för bara tre år sedan, med diktsamlingen ”Närhetsprincipen” och romanen ”Candy”.

Förra året kom den myllrande, passionerade kollektivromanen ”Tillsammans i mörker”, och nu alltså ännu en tjock roman på över 300 sidor. Hennes rappa samtidsskildringar handlar om människors knepiga relationer och hon har lovordats (bland annat av mig) för både sina dialoger och sina sexskildringar.

Det är böcker som kräver uppmärksamhet, först andra läsningen faller många bitar på plats. I Rengfors queera universum vimlar det av politiskt patos och manipulativa, sexiga män som tar vad de vill ha, dessutom oplanerade graviditeter och barn som hamnar i kläm.

ANNONS

Det är inte alltid lätt att hålla isär karaktärerna, går rent av att tala om olika återkommande typer. I bakgrunden hotar ofta ett terrordåd. Så även i ”Ingen dal djup nog”, men här tar Rengfors ett rejält kliv närmare apokalypsen.

I centrum av romanen har vi Kari, en erbarmligt tafatt fårbonde som vårdar sin döende mor. Hon ber konstant om ursäkt och har aldrig tidigare lämnat kommunen eller haft en sexuell interaktion som inte inneburit övergrepp.

Sen har vi Rasmus, en dansk prisad författare och människorättsaktivist som gömmer två flyktingbarn i källaren. Han har varit Karis lärare, de har setts några gånger och nu ska hon hälsa på honom i Köpenhamn. Där har han tre barn och bor tillsammans med sin fru, militären Mette.

Det senare kommer som en chock för Kari, men hennes och Rasmus rätt osannolika hotellweekend avlöper ändå bra. Köpenhamn är dock en stad i beredskapsläge, det är oroligt ute i Europa och strax blir Mette inkallad och dödad när Öresundsbron sprängs. Då är Kari redan hemma.

Romanen vill för mycket, men känns ändå både riktningslös och vag. Själv blir jag utmattad bara av att försöka sammanfatta handlingen.

Sedan blir ett attackerande fiendeplan nedskjutet i just Karis lilla dal. Det sprider strålning av något slag, marken svartnar och både modern och fåren dör. Kari visar sig dessutom ha blivit gravid, men barnet föds för tidigt med hjärtat utanför kroppen. Hon begraver det under rosenbusken. Kari kan nämligen inte lämna dalen, militären har förseglat tunneln som går genom berget. Enda vägen därifrån.

ANNONS

Hon är helt isolerad, utan elektricitet, bil eller telefon, som i Marlen Haushofers kultförklarade robinsonad ”Väggen” från 1963 (som också nämns, samman med dystopikern Cormac McCarthy).

Rasmus har i sin tur blivit efterlyst, gömmer sig och de fem barnen undan polisen, i djup sorg över sin döda fru. Trauma staplas på trauma. Klarar Rengfors av att ro hem allt detta? Skildra sorgen, paniken, ensamheten, ptsd:n? Nja.

Romanen vill för mycket, men känns ändå både riktningslös och vag. Själv blir jag utmattad bara av att försöka sammanfatta handlingen. Jag får aldrig veta vad som pågår ute i världen eftersom karaktärerna inte verkar bry sig om det. Varför kommer ingen och räddar Kari? Trots hennes utsatta situation, hanterandet av alla döda kroppar, ensamförlossningen, hungern och den totala bristen på information försöker hon inte ta sig från dalen.

I stället går hon och tänker på strulputten Rasmus, som på sin sida av sundet försöker ta hand om alla barnen. Märkligt nog klarar de sig rätt bra. Tonårstjejerna han gömt undan myndigheterna visa sig vara självlärda tekniska genier som fnissande studsar runt och löser problem som två Oompa Loompier.

Kanske är katastrofsituationen tänkt som en gestaltning av karaktärernas inre känsloliv? Jag vet inte. Författaren har utan tvekan många talanger, men dessa räcker inte för att göra romanens mer extrema inslag psykologiskt trovärdiga.

ANNONS

Kanske gick det för snabbt den här gången?

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: "Närhetsprincipen" – Hanna-Linnea Rengfors

LÄS MER:Recension: ”Tillsammans i mörker” av Hanna-Linnea Rengfors

LÄS MER:Recension: ”Troll” av Rasmus Daugbjerg

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS