Daria Serenko, född 1993, är på många sätt typisk för sin tid och sitt sammanhang. Feministisk aktivist, uppmärksammad poet (hennes bok “Flickor och institutioner” kom på svenska förra året) och kunnig i hur man gör sin röst hörd i ett modernt samhälle. Samtidigt är hon född i Ryssland, vilket ger hennes liv en dimension som hennes svenska systrar slipper.
I februari 2022, efter en signering av “Flickor och institutioner”, arresteras hon och sätts i så kallat specialförvar på grund av sin aktivism. Nya “Jag önskar mitt hem aska” knyter an till den förra boken; även här rör vi oss i tiden alldeles före Rysslands invasion av Ukraina. I korthuggna diktpassager varvade med behärskat vredgad prosa väver hon ett ansikte: den vanliga, om än hyperintelligenta, unga kvinnan med sina starka övertygelser, stående i ett myller av mer eller mindre ansiktslösa representanter för långsam kvävning. Fängelsevistelsen hinner bli vardag, och när hon får en tandlös cellkamrat som fått fem dagars fängelse för en berusad knivattack på sin sambo visar hon artigt hur rutinerna i fångenskap fungerar.
Hon ber läsaren om ursäkt för sin förskräckta reaktion när cellkamraten visar upp sin blodiga binda.
Sig själv beskriver hon som “en alltigenom kultiverad och i mångt och mycket privilegierad flicka”, rädd för bråkiga människor, men också för att råka stigmatisera dem i sina texter. Hon ber läsaren om ursäkt för sin förskräckta reaktion när cellkamraten visar upp sin blodiga binda. En feminist ska inte bli uppbragt av mens. I Serenkos vardag är kvinnor och deras verklighet ett besvärande inslag för männen omkring dem.
I en andlös passage föder en kvinna barn mitt på Röda torget, och hävdar att det är en son, i hopp om att de förvirrade poliserna på plats ska behandla henne bättre. “Kör hårt, nu föder du oss en krigare!”, utropar en av dem mycket riktigt. Men det är en liten flicka. Ambulansen dröjer. Klockorna i Kremls torn ringer varje timme. När kvinnan skriker slår polisen henne i ansiktet. Efter förlossningen sätts hon i bur tillsammans med sitt barn och andra gripna kvinnor. Varför hon gripits vet hon inte själv, och frågar inte heller. Bilden sitter fastsurrad i mitt skelett i dagar, så tydligt illustrerande den repressiva statens totala likgiltighet inför allt som kan beskrivas som mänskligt liv. Intill den bilden: självmordsvågen bland krigsmobiliserade män som förlorat kontrollen över sin existens.
Serenkos teori är att självmordet för dem blir den sista möjligheten att uttrycka egen vilja. Inte dö som en man för sitt fosterland, utan dö för att “döda staten i sig själv”. Serenko understryker att hon givetvis inte kan veta varför någon tar livet av sig, men bilden av döden som frihetshandling är logisk i en tillvaro där alla andra valmöjligheter snörts av. Hon jämför med journalisten Irina Slavina, som satte eld på sig själv 2020, efter att ha skrivit på Facebook att “Ryska federationen är skyldig till min död”. Valet: ta mitt eget liv eller låta mitt land ta det ifrån mig.
Så låter Serenko sin fångenskap bli en trampolin in i fortsatt expansion av sitt trots mot ödet att vara född i Ryssland, och sitt envetna berättande för omvärlden om vad det moderna livet där innebär för en motståndsmänniska. En svensk kan möjligen inte inse med hela sin varelse vad det är hon beskriver, men att läsa henne är en början. Hennes språkbehandling placerar den ryska erfarenheten under mina fingertoppar, så att de för en sekund känns förfrusna. Jag hoppas att ingen lyckas hindra henne från att fortsätta berätta.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Tung metall” av Nils Håkanson
LÄS MER:Recension: ”Himlen nära” av Lo Dagerman
LÄS MER:Recension: ”Moskoviaden” av Jurij Andruchovytj
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
