Martina Montelius: Recension: ”Himlen nära” av Lo Dagerman

Anita Björk och Stig Dagerman möttes i skarven mellan 1940- och 50-tal, då en 24-åring hade en vuxen människas förväntningar på sig. De var gifta och hade barn på varsitt håll. Stig en succéförfattare på väg att bli Dramatens dittills yngsta dramatikerdebutant, Anita ett av teaterns unga stjärnskott. Det skulle dröja tills de båda var 28 innan de blev ett par. När de var 31 gasade Stig ihjäl sig i sin bil.

Nu kommer deras dotter Lo Dagerman med boken “Himlen nära”, döpt efter inskriptionen Stig lät göra i Anitas vigselring.

Lo Dagerman är i sitt förord noga med att förklara att hon inte är ute efter att ge oss pikanta avslöjanden kring föräldrarnas privatliv; hon har använt sig av redan publicerat material, och av anteckningar som tydligt efterlämnats för att läsas.

en bok med precis den distans till sig själv och sitt ämne som krävs för att jag ska börja storgråta

71 år fyllda, bosatt i USA och naturligtvis van vid propåer om att berätta om sina föräldrar har hon skrivit en bok med precis den distans till sig själv och sitt ämne som krävs för att jag ska börja storgråta redan när de första, skissartade bilderna av de två tecknas i bokens inledning.

Stig, som dog från sin dotter när hon bara var tre år, beskrivs som ömsint inför andras känslor, rädd att såra. När han får veta att Anita är gravid är hans första reaktion att skriva ett självmordsbrev. Han är, som så många andra självmördare, övertygad om att hans närmastes liv på lång sikt kommer att bli så mycket mindre sorgtyngt om han försvinner. När han lämnat sin förra fru Annemarie Götze och deras två söner, bär han med sig yngste sonen Rainers mössa.

Jag känner igen dragen som om de vore en landskapsmålning av de människor jag själv växte upp med: absolut uppriktig värme blandad med överdimensionerad begåvning, obefintlig känsla av människovärde vid sidan av denna begåvning och all smärta den kombinationen så ofta orsakar den närmaste omgivningen – något som huvudpersonen ofta i efterhand tycks förbluffande omedveten om.

Som om det egna inre dramat är så vidsträckt att alla medmänniskor klistras mot scenens väggar likt seriefigurer överkörda av en ångvält.

Anita Björk, å sin sida, framstår i boken som välsignad med solid kunskap om teatern som praktiskt hantverk. När hon får berätta om sina rollarbeten, exempelvis i Almqvists “Drottningens juvelsmycke” på Dramaten 1957, är det skådespelarens konkretisering av sitt rollmaterial vi får följa.

Att vara skådespelare är att ofta utifrån betraktas som en som arbetar med sin själ, och som inlemmar texten i sitt intellekt. I själva verket handlar det i stor utsträckning om att med hjälp av kroppen och rösten, ljuset, rummet och kostymen, skapa en konkret människa som hör ihop med de ord som ska yttras.

Texten är grunden för allt, men skådespelaren måste genom den hitta sin egen, självständiga varelse att gestalta.

Om Stig säger Anita att han är hennes “syskonsjäl”, men också att han besitter det språk hon själv saknar. I början är hon hans beundrare. Mot slutet är det han som är hennes.

Den som läser “Himlen nära” övertygas om att Stig Dagerman, trots psykotiska genombrott, depressiva skov och självförakt, aldrig slutade älska själva upplevelsen att vara vid liv. Och Anita? Hon slutade nog aldrig älska honom.

När Lo föds har Anita redan sonen Jonas med sin exmake, skådespelaren Olof Bergström. Jag ser henne framför mig när hon kombinerar sitt noggranna skådespelararbete med de två barnen, och en man vars lidande bara djupnar.

I dag skulle man kalla det “psykisk ohälsa”, det som ansatte honom. Han skrev i kaskader, frenetiskt – däremellan var han plågsamt oförmögen att få ur sig något. När han kunde skriva somnade Anita till knattret från hans skrivmaskin.

En natt kommer han till henne med tjugotvå sidor som han skrivit: “Tusen år hos Gud”, om Carl Jonas Love Almqvists landsflykt. Glädjestrålande överraskar han Anita i vargtimmen med texten och en tebricka med tända ljus. Han läser inledningen för henne: “Ibland tröttnar Gud på sin gestalt av ljus och tystnad. Evigheten kväljer honom, hans kappa faller. Vi ser en skugga ta form bland stjärnorna, natten kommer.”

Några månader senare är han död. Han har vetat länge att det skulle ske. Samtidigt har han kämpat emot, som nästan alla människor gör.

Varför tar inte fler livet av sig? Motiv är sällan svåra att hitta. Ser man nyktert på saken är väl livet och världen två så onda tvillingar att det absolut bästa vore att aldrig bli född. Men den som en gång blivit människa fäster sig så hårt vid sina sinnen, sin existens och sin omgivning att det ändå blir svårt att slita sig.

Den som läser “Himlen nära” övertygas om att Stig Dagerman, trots psykotiska genombrott, depressiva skov och självförakt, aldrig slutade älska själva upplevelsen att vara vid liv. Och Anita? Hon slutade nog aldrig älska honom.

“Himlen nära” är en förkrossande vacker bok om kärleken och döden, men också en fascinerande genomlysning av två konstnärskap. Skriven med precisionen hos en som dansar på lina över en eldsvåda.

Läs mer i GP Kultur:

Martina Montelius

kultur@gp.se

Följ