Mikaela Blomqvist: Recension: ”Moskoviaden” av Jurij Andruchovytj

I Jurij Andruchovytjs moderna klassiker ”Moskoviaden” nöjer sig Ryssland med inget mindre än världsherravälde. Bokens huvudperson är full berättelsen igenom och varje sammanträffande är absurt. Att kalla det postmodernism ursäktar inte den tröttande uppfinningsrikedomen, tycker Mikaela Blomqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Den ukrainska författaren Jurij Andruchovytjs roman ”Moskoviaden” från 1993 skildrar ett Sovjet i sönderfall. På caféerna serveras i bästa fall buljong och ägg och på ölhallen riskerar man att bli nedslagen i kampen om en fylld sejdel. Varuhuset är fullt av papperssvalor. Vodkan har börjat ta slut.

Förhållandena är med andra ord svåra, vilket dock inte hindrar bokens unga huvudperson, poeten Otto von F., från att vara full berättelsen igenom. Vi följer honom under en dag som börjar i rummet på ett studenthem i Moskva och slutar på hatthyllan i en tågkupé på väg mot Kiev.

Andruchovytj skriver en desperat framåtdrivande och vilt svingande prosa som inledningsvis får mig att tänka på Célines ”Resa till nattens ände”. Studenthemmet är ägnat den stora statens främsta författare men är i själva verket en tummelplats för samhällets olycksbarn. På sjunde våningen stryker fattiga flickor runt i hopp om att bli inbjudna till ett rum.

ANNONS

En jakutisk skribent dricker så mycket att han däckar i byggnadens hiss och färdas sedan upp och ner i tolv timmar. En fabeldiktare från Sachalin har blivit reglerad för att han systematiskt nyttjar andras hudkräm. En åldrad ”författare, förläggare, kulturvetare och uteliggare” har försökt övernatta illegalt på studenthemmet i 15 år.

Varje människa är excentriker, varje sammanträffande absurt.

Den senare dyker på Otto von F. vid de gemensamma duscharna och ber honom köpa en aggressivt imperialistisk diktsamling utgiven på förlaget Tredje Rom med en björk, en överkorsad davidsstjärna och en tvehövdad örn på omslaget. Resten av boken fortsätter i samma hejdlösa stil. Varje människa är excentriker, varje sammanträffande absurt.

Otto von F. börjar snart röra sig riktningslöst genom staden, på väg till ett möte för grundandet av en ukrainsk tidskrift som han aldrig kommer att nå. I stället tar han ett glas med några vänner och åker hem till en av sina älskarinnor. Såklart är hon ormskötare och givetvis urartar kärleksmötet till slagsmål, alltmedan boken kränger sig fram i omständliga kaskader av ord.

Som läsare har man bara att följa med. Jag gör det gärna, även om en hel del av referenserna till Ukrainas, Rysslands och Sovjetunionens historia och litteratur går mig förbi. Boken är nämligen full av parodiskt modifierade citat där till exempel slagordet ”För vår och er frihet” blir till ”Skål för vårt och ert öl!”.

ANNONS

Postmodernism, kommenterar berättaren. Det är väl ingen ursäkt, tänker jag.

Med sin andra halva förlorar ”Moskoviaden” dock fästet i – den förvisso ganska underliga – verkligheten. Någon spränger ett kafé med en granat, en annan trillar ner i en kloak och Otto von F. hamnar på en hemlig sammankomst i en underjordisk tunnel befolkad av gigantiska råttor.

Vad som helst kan hända. När så är fallet blir uppfinningsrikedomen och den otyglade esprin mest tröttande. Postmodernism, kommenterar berättaren. Det är väl ingen ursäkt, tänker jag.

Ibland glimmar det till ändå. Som när en samling människor i masker föreställande Lenin och Katarina den stora planerar för hur de ska göra Ryssland mäktigt igen. Översättaren Sofia Uggla står för den ekvilibristiska svenskan:

”Genom att på alla sätt understödja stora folkförflyttningar kommer vi att uppnå införandet av helt nya och illusoriska nationaliteter och folkgrupper med så förvridna namn att de kommer att skämmas över sig själva: rysacker, ukralier, karelska megreler, kroserbovener, rumängoler, nederbajdzjaner, svenker och grenskar, fransuzbeker, vittyskar, kurdofranker, judoslaver och karpatiska rusiner.”

I ”Moskoviaden” nöjer sig inte Ryssland med mindre än världsherravälde. Litauer ska byta plats med vietnameser, schweizare med kineser och ungrare med uigurer. I verkligheten antar jag att vi får se hur det går.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Om uträkning av omfång 2” av Solvej Balle

LÄS MER:Recension: ”Alma” av Katarina Frostenson

LÄS MER:Recension: ”Gå i svaromål med havet” av Marie Lundquist

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS