Marie Lundquists tolfte bok ”Gå i svaromål med havet” tycks rymma ett helt liv destillerat till dikt. Boken börjar i en ålderdom som gör sig gällande genom allt större hålrum. Det som har varit ska både bokföras och strykas ut. Diktjaget förs av en namnlös kvinna mot något som kallas en omvänd födelse.
Låter det gåtfullt? Det är det. Lundquist skriver en poesi som är rik på metaforer och modern endast i meningen modernistisk. Det prosaiska element som präglat stora delar av den svenska poesin på senare år saknas här. ”Gå i svaromål med havet” vilar i stället helt på sitt bildspråk vilket är på både gott och ont.
Eftersom boken är välkomponerad går en berättelse att skönja ändå. Från den omvända födelsen rör den sig över till en svit som bär beteckningen ”Vaggvisa”. I förhållandevis enkla dikter skildras ett barn och hennes missbrukande mor, vid halvt abstrakta lövverk där tomma klädesplagg hänger på tork.
Men så är det också språket och dess förhållande till livet som är bokens stora tema. Bokstäverna och orden ges en kroppslig gestalt
Lundquist går vidare till en dunkel, rentav förmultnande erotik. I ”Ormtunga” rinner lemmarna tillbaka till jorden som vax. En knivslipare håller en kvinna mot en egg. Sedan följer dikter om bandet till forna och kommande generationer i ”Ur människomörkret”. Nu bearbetas kroppen våldsamt med olika former av instrument. Boken avslutas med en svit betitlad ”Limbo”, där kistbärarna har sugmärken på halsen.
Sviterna binds samman just genom bilder, som både upprepas och varieras. Havet återkommer som tårar, regn, vigvatten, alkoholångor, rimfrost och saltkorn. Det gör att man får intrycket att dikterna handlar om samma människa, trots att de olika sviterna skiftar mellan första, andra och tredje person. Dikterna binds samman av en språklig enhetlighet. ”Gå i svaromål med havet” är med andra ord långt ifrån den naiva självbiografin.
Men så är det också språket och dess förhållande till livet som är bokens stora tema. Bokstäverna och orden ges en kroppslig gestalt. Jaget fyller munnen ”med alfabetets alla tecken, borthuggna / från gravarnas stenar.” Tungbenet formas som en hästsko för att hålla kvar ett namn. Luften vadderas av utsagor som luddar av sig. Signaturen är rengnagd in till benet.
Avståndet mellan språk och verklighet blir inte ett dike att bekvämt kliva över, utan en kanjon med branta väggar som bildar hissnande stup
Ben och stenar är för övrigt ett annat framträdande motiv. I väntan på en egen stämma vill jaget ”tala klapprande, på stenars / vis”. Och visst finns det något hårt, bitvis ogenomträngligt med dessa dikter. Boken verkar för färdig. De nogsamt utmejslade figurerna gör den sluten. Metaforerna oskadliggörs genom dess strikta form. Var ska jag som läsare stiga in?
Det krävs en viss envishet för att få boken att öppna sig. Fast plötsligt framträder något skarpt och klart, som denna dikt ur sviten ”Vaggvisa”. En bättre beskrivning av hur föräldern för in barnet i en språklig gemenskap har jag inte sett:
”En mors uppdrag / är att syresätta / luften / som orden / färdas genom / få barnet / att leva upp / till sitt namn / förgrena det / till den böjligaste / av viljor”
Vad händer om syresättningen uteblir? Då föreställer jag mig att både barnet och orden förlorar sin självklara ordning och plats. Avståndet mellan språk och verklighet blir inte ett dike att bekvämt kliva över, utan en kanjon med branta väggar som bildar hissnande stup.
I en sådan djup och svårtillgänglig gång rör sig ”Gå i svaromål med havet”. Men läses dikterna om och om igen får man däremot en känsla av att andas ny och frisk luft.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Alma” av Katarina Frostenson
LÄS MER:Recension: ”Demon time” av Kristoffer Viita
LÄS MER:Recension: ”Vemod undercover” av Jan Gradvall
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
