Ibland tänker jag att det värsta med mediala drev är att de går över. Ständigt dyker det upp nya människor att uppröras över, vantolka och förfölja. Rörligheten visar att sakfrågan är av mindre vikt. Det är en form av skvaller som har tagit sig in i spalterna. När skriverierna är som värst liknar de gamla tiders skamstraff, där bilder och ord tjänar som ersättning för gapstocken.
Katarina Frostensons nya prosabok ”Alma” inleds med ett ensamt ord: ”Krig.” Men boken handlar inte om stridigheter, utan om den stilla tomhet som följer efter dem. Berättaren vandrar runt i Paris åttonde arrondissement och betraktar statyer som ska minna om det som har varit. Själv har hon, som det heter på franska, förlorat norr.
Uttrycket syftar på kompassens pekare, utan vilken man tappar riktningen. I ”Alma” binds det också samman med det Sverige som berättaren har lämnat. Hon och hennes man bor tillfälligt i en lånad tvårumslägenhet på bottenplan vid rue de Longchamp. Bostaden utgör både tillflyktsort och cell. Ordet ”spilta” återkommer för att beskriva den.
Boken består av fyra avsnitt där det andra helt utgörs av att berättaren ligger i sängen, omgiven av mörkret. Men som alltid hos Frostenson träder något livgivande fram, om så på gatan eller i tanken. I sovrummet är det minnet av en bok, Denis Diderots ”Nunnan” som handlar om en ung kvinna som blir inspärrad i ett kloster mot sin vilja. Också hennes skapare blev fängslad, till följd av ett traktat.
I det första avsnittet rör det sig i stället om en gänglig figur, en uteliggande som byggt ett litet hus mitt i centrala Paris. Om dagarna står han jämte sin skapelse, om nätterna ligger han troligtvis i den. Berättaren ger honom ett namn och betraktar honom på håll, samtidigt som hon resonerar om huruvida det är rätt att skapa berättelser om andra människor och att främlingar nu har blivit förknippade med skräck.
Texten är full av infall och tycks ge uttryck för en följsamhet gentemot livet självt.
De erfarenheter som skildras i ”K” och ”F” ekar som synes genom texten, men i ”Alma” ger Frostenson dem en mer allmängiltig prägel. Händelserna som utgjorde det där kriget omnämns inte. Ibland dyker det däremot upp ord från de tidigare böckerna, som anusmun och megära.
Fast megäran befinner sig denna gång inte i samtidens Sverige, utan i 60-talets Paris. Berättaren går i det tredje avsnittet längs med sin nya gata fram till poeten Paul Celans port och reflekterar över de plagiatanklagelser som riktades mot honom av en författares änka.
Rättvisa och symmetri finns inte i kärleken eller konsten, konstaterar hon: ”tanken på sådant omfattas av dem som vill rena och korrigera det nakna livet med saxar och linjer”. Den stil ”Alma” är skriven i utgör motsatsen till ett sådant ideal. Texten är full av infall och tycks ge uttryck för en följsamhet gentemot livet självt.
Påfallande ofta hindrar berättaren sin egen framfart med tre punkter placerade mitt i meningen. En motsats till det tvärsäkra språk som är dominerande i dag. Också titeln är mångtydig: den syftar på bron Pont de l’Alma, på Frostensons andranamn och gissningsvis också på latinets själ. Sambanden får dock förbli som de är, utan berättelse.
I stället rör sig boken via många omvägar långsamt mot en insikt: att det är nödvändigt att leva med minnet av det som har varit. Och där första avsnittet tecknar glömskans tomma och övergivna vidder och det andra ett tillbakadragande i rummet, befinner sig berättaren i det tredje återigen i en levande stad. Vid Celans port står en man som säljer ostron, ligger en exklusiv bilhandel, broderar en sömmerska monogram som ingen längre kan tänkas vilja ha.
Sista avsnittet ”Coda” utgörs av en dialog mellan berättaren och hennes man om vad de nu ska ta sig för. Skulle de kunna flytta in i boken? En annan mening ger bättre hopp: ”Vi fortsätter samtalet.”
Kriget är över. Drevet har dragit förbi. ”Alma” myntar ut ett utrymme där det återigen är möjligt att tala och att tänka.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”A hundred words for snow” på GEST
LÄS MER:Livet vore roligare om vi slutade vara så nyttiga
LÄS MER:Hellre gycklare i Nordstan än att följa med Landström till Kungens kurva
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
