Martina Montelius: Recension: ”Vemod undercover” av Jan Gradvall

Abba är Sveriges mest legendariska popband. Men varför vill man gråta när man lyssnar på dem? GP:s Martina Montelius har läst Jan Gradvalls fascinerande bok ”Vemod undercover”.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Bland det mest livgivande som finns är att höra någon som verkligen kan sitt ämne berätta om en specifik aspekt av det. Så är det att läsa Jan Gradvalls ”Vemod undercover” om Abba, Sveriges mest legendariska popband.

Gradvall har ägnat sitt liv åt att förfina sina hörselgångars mottaglighet för musikens alla schatteringar, och beskriver mötet mellan Fridas och Agnethas röster så här: ”Fusionen mellan Agnethas självklara laserstämma och Fridas svett, muskler och soul blir en oförstörbar legering.” Han syftar på att de tonarter som passade Agnetha ofta låg aningen för högt för Frida, så att hon fick anstränga sig för att nå ända upp. Och jag, som inte är expert utan bara lyssnare, tror mig förstå att den ansträngningen bidragit till den känsla av latent förtvivlan, vemod undercover, som alltid fått mig att vilja gråta när jag lyssnat på Abba.

ANNONS

Titeln är för övrigt ett citat av Benny Andersson, som säger att alla Abba-låtar, även de muntraste, har en klangbotten av sorg.

Jag tyckte att jag kunde höra vilka musikstycken som var eviga naturfenomen. Men dittills hade det bara gällt klassisk musik. Poplåtar var alltid konstruerade av människor, tyckte jag. Tills jag hörde ”Chiquitita”.

Jag minns första gången jag hörde en Abba-låt. Det var ”Chiquitita”, och jag var nog högst fem år. På den tiden trodde jag att en del musik inte var komponerad av någon, utan alltid hade funnits, som moln och träd. Jag tyckte att jag kunde höra vilka musikstycken som var eviga naturfenomen. Men dittills hade det bara gällt klassisk musik. Poplåtar var alltid konstruerade av människor, tyckte jag. Tills jag hörde ”Chiquitita”. Senare hamnade även vissa låtar av Beatles och Michael Jackson i naturfenomen-kategorin.

I dag tänker jag mig att min barnsliga upplevelse handlade om att musiken talade till mina mest basala, men ännu outforskade, känslor, på ett mer nyanserat och djuplodande sätt än det mesta som hördes på radion.

Om jag frågade Jan Gradvall hur sådan musik är möjlig att skapa skulle jag nog få en intressant föreläsning om harmonier och melodier till svar. Frågade jag Benny Andersson skulle han, om jag får tro boken, svara något som handlade om att sitta vid pianot och pröva sig fram, uppfatta ett vardagsljud och få en idé, snubbla över en slinga som kändes intressant och jobba vidare med den.

ANNONS

Musik fascinerar mig på samma sätt som skådespeleri; jag har arbetat med skådespelare i hela mitt vuxna liv, men vet fortfarande inte riktigt vad de egentligen gör, och frågar jag dem får jag vitt skilda svar. Samma sak med musiker, av vilka jag inte känt lika många.

Frågar jag vad musikalitet är blir den som har det till yrke ofta svaret skyldig. Och om någon undrar hur jag gör när jag skriver en bok eller pjäs är mina svar inte mycket att ha, slår det mig nu.

Här och var i boken gör Gradvall små försök att gräva vidare i de närmast existentiella spörsmålen kring musikens väsen. Sedan släpper han dem, eftersom så mycket mer finns att berätta. Exempelvis om nazism (apropå Fridas föräldrar), skvallerpressens vedervärdiga gränslöshet (apropå Agnetha, som varit villebråd i ett halvsekel vid det här laget), Stikkan Anderssons redan väl genomtröskade alkoholmissbruk samt fria associationer kring diverse samhällsförändringar som pågått parallellt med Abbas musikaliska upptäcktsresor.

Man kan förstås gnälla över att det intressanta med boken, nämligen dess innersta ämne, urvattnas både av dessa utvikningar och av de nördiga detaljerna om gruppens medarbetare, instrument och små personliga egenheter.

Men det här är inte min, eller ens Abbas, bok. Det är Jan Gradvalls bok, ty han är en konstnär i egen rätt.

Jag skulle kunna stånka något ampert om att Gradvall borde ha skrivit den bok just jag längtar efter: en koncentrerad fackbok om Abba-musikens innersta väsen (en sådan bok skulle för övrigt garanterat bli bristfällig, eftersom ämnet är en elektrifierad regnbågslax som inte låter sig ringas in).

ANNONS

Men det här är inte min, eller ens Abbas, bok. Det är Jan Gradvalls bok, ty han är en konstnär i egen rätt. På sätt och vis är boken en uppvisning i ett av många sätt att skriva musikjournalistik. Gradvalls sätt är associationsrikt, anekdotpepprat och välsynkoperat, med ett kryddmått musikhistoria här och en matsked popkunskap där. Samt rikliga mängder droppande av namn som bara den mycket initierade läsaren känner till eller bryr sig om. Det är som det ska vara.

Jag känner mig som när jag gick i lågstadiet och vissa kvällar somnade till bebopen på jazzklubben Fashing medan gubbarna omkring mig, alla påminnande om träslöjdsmagistrar, i det oändliga lade ut texten om vilka av sina idoler de hade träffat.

Inte allt i denna bok är för mig. Men jag är övertygad om att tusen sinom tusen Abba-fans vill veta vad Pete Townshend en gång sade, varför Rutger Gunnarsson var en sådan överdängare och vad det stod i tidningen samma dag som ”Take a chance on me” blev till.

Vi får också ömsinta miniporträtt av bandmedlemmarnas personligheter, som författaren upplever dem. Jag diggar det.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Samlade fragment ur ett spretigt liv” av Lasse Åberg

LÄS MER:James Joyces språk drabbar med musikalisk och elektrisk kraft

LÄS MER:Recension: ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS