Martina Montelius: Recension: ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri

Med nya romanen ”Systrarna” utövar Jonas Hassen Khemiri ett slags litterär parkour mellan fakta och fiktion. Han skriver som om han pratar med en – vilket kräver samma exakthet som poesi för att det ska fungera. Och det gör det, tycker GP:s Martina Montelius.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jonas Hassen Khemiri, bosatt i New York, skrev först sin nya roman “Systrarna” på engelska. I en intervju berättar han att det var först när han bytte språk som vissa scener lossnade. Sedan har han uppenbarligen översatt tillbaka till svenska.

Inga spår av engelskan finns i språket, men däremot den florstunna distansering som krävs för att delvis självbiografiskt material ska bli relevant för en läsare. Faktum är att boken landar mitt i den pågående, i mitt tycke ganska meningslösa, debatten om huruvida dagens författare skriver för självupptaget och privat.

Min egen åsikt i frågan är att ingen kan skriva om något annat än sitt eget perspektiv på världen – samtidigt som ingen heller kan läsa ur något annat perspektiv än sitt eget.

ANNONS

Det vill säga: den som läser om exempelvis Hassen Khemiris liv läser samtidigt om sig själv. I synnerhet gör jag det när jag läser “Systrarna”, vars inledande delar utspelar sig i Drakenbergsområdet i Stockholm, där jag delvis växte upp, och dit jag senare flyttade tillbaka. Drakenberg är som en förort nedsläppt mitt i det numera ultratrendiga Hornstull.

När jag, och tydligen nästan jämnårige Khemiri fast jag inte kan minnas att jag såg honom, bodde där kallades Hornstull “Stockholms Chicago”. Det var ett slitet, inte särskilt populärt område med sunkiga barer och blytung trafik som färgade alla husfasader brungrå. På andra sidan: Tantolunden. Jag kallade Drakenbergsområdet “den bruna randen mellan himlen och helvetet”.

Känslan av att läsa en självbiografi går över i upplevelsen att författaren leker med verkligheten, utövar ett slags litterär parkour genom fiktion och fakta.

När bokens Jonas, en version av författaren själv, tillbringar sin barndom där växer hans intresse för de tre grannsystrarna Ina, Anastasia och Evelyn Mikkola. De har kort hår, pojkkläder och verkar stentuffa, och de pratar engelska med varandra. Genom romanen, som spänner över Jonas liv från barndomen in i medelåldern, återkommer de tre systrarna med jämna mellanrum – aldrig som centrala personer i hans liv, utan mer som ett slags trestämmig tinnitus i utkanten av bilden.

Samtidigt ändrar texten karaktär genom de 744 sidorna. Känslan av att läsa en självbiografi går över i upplevelsen att författaren leker med verkligheten, utövar ett slags litterär parkour genom fiktion och fakta. Vilket en skrivande människa förstås alltid gör; vi fabulerar med våra erfarenheter som enda verktyg, eller redogör för faktiska minnen silade genom vår opålitliga hjärnsmet och språkets inverkan på det som beskrivs.

ANNONS

Khemiris svenska strömmar genom mig på ett sätt som får mig att tänka på José Saramago – meningarna är långa och gestaltningen osynlig, som om jag helt enkelt lyssnar på någon som pratar med mig – en litterär form som i själva verket kräver samma exakthet som poesi om den ska fungera.

“Systrarna” har allt jag alltid saknat hos den träige självskildrarkingen Knausgård

Romanfiguren som kallas Jonas, men som garanterat inte är den i köttet existerande Jonas Hassen Khemiri, går igenom samma faser i livet som de flesta andra i västvärlden, med bryderier kring vem han är och vad han ska ta sig till. Kapitlen blir allt kortare, på samma sätt som åren i en människas liv känns kortare ju äldre man blir, eftersom ett år blir en allt mindre procentuell andel av livslängden, samtidigt som man utvecklas långsammare, och allt blir mer och mer avgjort och för sent.

Mikkolasystrarna väser i undervegetationen, tre trallande memento mori-spöken och påminnelser om en helt annan livshållning än den irriterande kvava lydnad som följer med ett så lyckat livsförlopp som bokens Jonas, trots sina inre våndor, lyckas etablera. Och delvis föds till.

“Systrarna” har allt jag alltid saknat hos den träige självskildrarkingen Knausgård – ett språk som räddar texten från inåtvändhet, förmågan att ständigt göra mig osäker på vem berättaren egentligen är, och framför allt: humor.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: Sommar i P1 - Jonas Hassen Khemiri

LÄS MER:Jonas Hassen Khemiri: Invasion! Pjäser Noveller Texter

LÄS MER:"Mina huvudpersoner är jag, om jag inte vågat satsa"

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS