På första sidan i Solvej Balles roman ”Om uträkning av omfång 2” är det den 18 november nummer 368. På sista sidan är det den 18 november nummer 1144. Det går med andra ord två år utan att något avgörande händer. Huvudpersonen Tara Selter är fortfarande fast i en loop. Vad värre är, hon har nu gett upp hoppet om att hitta ut.
Boken börjar i Paris där Tara befann sig på arbetsresa när tiden gick sönder i ”Om uträkning av omfång 1”. Då begav hon sig hem till Clairion-sous-Bois och tillbringade månader med maken Thomas i deras hus. Efterhand drog hon sig tillbaka till en tom villa i en annan del av byn.
Hon orkade inte längre förklara vad som hade hänt, bara för att vakna upp jämte Thomas till en ny 18 november där han inte mindes någonting. I stället började Tara registrera minsta detalj omkring sig, människors rörelser över gatorna, hur och vilken tid regnet föll. Ljuset verkade skifta mellan dagarna. Rörde sig tiden trots allt?
I ”Om uträkning av omfång 2” visar det sig vara önsketänkande. Tara åker till sina föräldrar i Bryssel och insisterar på att de ska fira jul. Därefter beger hon sig ut på resa i jakt på årstider: vinter i Norge, vår i England, sommar i Spanien. Prosan är stundtals riktningslös, liksom Tara själv. Hon försöker få vädret att skifta med hjälp av färgen på ett plagg eller ett säsongsbundet ord som Weinnachtsgeschenk.
Nog drabbas man av klaustrofobi av att läsa denna bok där varje handling går om intet vid midnatt.
Visst liknar det författarens svåra uppgift, att mana fram en levande värld ur nästan ingenting. Flera gånger under läsningen frågar jag mig också hur Solvej Balle ska klara av att upprätthålla denna historia i fem romaner till. ”Om uträkning av omfång” planeras bli en septologi. Fyra delar är utgivna på danska hitintills.
Till slut tröttnar Tara på sin egen ”årstidslögn”. Hon slår sig ner i Düsseldorf där novemberdagen råkar vara skön. I hundratalet dagar isolerar hon sig för att läsa om romarriket. Intresset väcks av en tillfällighet men sedan börjar hon att spegla sig i det. Romarna expanderar och expanderar och expanderar innan de når den mark där man inte kan odla vete och plötsligt ger upp.
Tara tolkar det som att den antika människan såväl som hon själv lever i en behållare. Och nog drabbas man av klaustrofobi av att läsa denna bok där varje handling går om intet vid midnatt. Hjälper Tara en förvirrad dam att hitta tillbaka till sitt äldreboende så står hon på samma plats och behöver samma hjälp nästa dag igen. Köper hon mat till en hungrig familj som tigger är de kvar följande dygn.
Däremot försvinner efterhand de varor Tara köper i mataffären och de rätter hon beställer på restaurang. Hon kan nöta på sin omgivning men inte göra tillräckligt mycket gott. Kanske ska man läsa det som en retsam kommentar till de flesta människors predikament. Lidandet i världen är så stort och behoven så omättliga att det är enklast att inte bry sig om det alls.
Bäst tycker jag om de dagar då Tara förföljer andra människor, åker runt på tåg och antecknar deras oblyga samtal med varandra eller i telefon
Som nästan lika olösligt framstår Taras problem och stundtals blir jag uttråkad av denna bok om en ung kvinna som bara fördriver tiden. Kan hon inte nyttja den på något bättre sätt? Allt sådant man vill göra men sällan hinner med föresvävar mig: gå på all möjlig teater, se mängder av filmer, besöka avlägsna museer, läsa hundratals böcker och lära sig ett par nya språk.
Taras yngre syster tänker som jag. Hon vill försöka följa med in i den upprepade tiden för att skriva klart sin avhandling i kemi. Föräldrarna förbjuder ett sådant projekt. Tara förblir ensam i sin dag. I denna ensamhet finns också bokens huvudsakliga fråga. Om inget går att dela med någon annan, är det fortfarande meningsfullt?
Jag är tveksam till det. Bäst tycker jag om de dagar då Tara förföljer andra människor, åker runt på tåg och antecknar deras oblyga samtal med varandra eller i telefon. En man berättar om sina hundar och hur han insåg att de inte alls var särskilt förtjusta i honom när den ena av dem dog. En flicka ringer till sin mamma och talar om en pojkvän som oväntat har gjort slut.
När Tara besöker sina föräldrar som utan större omsvep tror på sin dotters historia om den trasiga tiden rådgör de kring hur hon ska ta sig ut. Tara föreslår då att hon ska åka runt i världen och lyssna på människor, för genom att göra det kan man lära sig allt.
Det är en underlig, svindlande och vacker tanke. Just sådana driver ”Om uträkning av omfång” fram. Slutet av andra delen pekar dessutom mot en betydande förändring. Jag längtar redan tills det blir den 18 november igen.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Alma” av Katarina Frostenson
LÄS MER:Recension: ”Madame Hayat” av Ahmet Altan
LÄS MER:Recension: ”All min kärlek” av Agnes Lidbeck
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
