Nils Håkanson är en ensamseglare i det svenska litterära landskapet. Hans märkvärdiga roman “Ödmården” (2017), exempelvis, om en tänkt katastrof klädd i anarkistisk poesiaftonklänning, räddade min tro på språkekvilibrismens fortsatta överlevnad i detta land. Augustprisade “Dolda gudar” (2021) penetrerade översättningen som konstform på ett sätt jag länge trånat efter.
Nu kommer han med “Tung metall”, och byter språkdräkt igen, till en mer städad prosa. Nu handlar det om hårdrock, men inte bara. “Förfallsstämning” är ett återkommande ord i boken, och det är trösterikt på ett bakvänt sätt att påminnas om att människor alltid trott att undergången var nära – oftast på grund av det uppväxande släktets bristande förnuft och moral.
På 80-talet var Siewert Öholm rädd att rocken skulle förvrida allas våra sinnen för tid och evighet. Jag lyssnade på Madonna och Pernilla Wahlgren, så jag riskerade bara att bli lätt på foten. Håkanson och jag är födda samma år, 1975, men under läsningen står det klart för mig att hårdrockarna och jag lika gärna kunde ha vuxit upp i varsin världsdel. Men jag prenumererade åtminstone på tidningen Okej, som faktiskt var en helt absurd företeelse sedd genom dagens glasögon. Läst av barn från mellanstadieåldern och uppåt blandade den bilder av Alice Cooper dränkt i låtsasblod med Samantha Fox nakna bröst. Jag minns rentav en glimt av Dag Finns snopp under ett nysnölikt täcke av badskum.
Det här är en bok man läser med känslolivet snarare än intellektet
Dagens ungdom växer upp i en helt annan tid, med nykonservatism, privata trauman som handelsvara (man ska sminka sig på TikTok samtidigt som man berättar om barndomens sexuella övergrepp). Jag vet inte vad som är värst, men att slungas tillbaka till Sverige under Håkansons och min valptid är högintressant. Och även om han har tämjt sitt språk är tankefriheten intakt. Till skillnad från den gängse, tidsdokumenterande musikboken bryr sig “Tung metall” mer om associationer än uppradande av bandnamn och fakta. Det här är en bok man läser med känslolivet snarare än intellektet. “...vi var ute och cyklade, fram och tillbaka till stan, fram och tillbaka ur overkligheten”, skriver han om det “vi”, 70-talistgenerationen, som är bokens protagonist.
De långhåriga rockkillarna med sina riff och allt vad det heter är egentligen statister i berättelsen om hur det var, inte i författarens personliga barndom, utan vår barndom. “Och vi drömde oss vackra, vi drömde oss stora, och framför allt – vi drömde oss döda. Alltid i våra fantasier skulle vi råka ut för det mest himlastormande lidande och sedan självmant välja döden.” Sannerligen. Vilket vi delar med såväl gårdagens som framtidens unga. Men vi hade vårt eget soundtrack, och för rockgänget var det Kiss och Black Sabbath.
Håkanson stannar dock inte vid detta, utan lyckas komma in på allt från psykolog Nils Bejerots passionerade behov av att skydda barn mot farliga seriemagasin till kalabaliken kring Hjalmar Söderbergs “Förvillelser” 1895. Kort sagt: detta är inte Håkansons mest formidabla verk, men som pratsamt tankeflöde om moralpanik och knoppar som brister är den värd att insupa.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Gruppen” av Sigge Eklund
LÄS MER:Recension: ”Vemod undercover” av Jan Gradvall
LÄS MER:Recension: ”Samlade fragment ur ett spretigt liv” av Lasse Åberg
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
