Att låta en berättelse förmedlas i jagform innebär naturligtvis mer än ett enkelt byte av pronomen. Berättelsen blir inte bara en historia om vad som faktiskt händer utan också om jaget självt och hur det uppfattar sin omgivning. En sådan berättelse kan också vara mer eller mindre ärlig och författare och läsare kan ibland förstå mer om berättaren än hon själv gör. Så är också ofta fallet i de 20 jagberättelserna i Selene Hellströms debut, novellsamlingen Våra händer stickande, kliande.
Det rör sig här om den typ av noveller som vill mana till eftertänksamhet. Konturerna är ofta vagt skisserade, huvudpersonerna verkar existera i ett vakuum, som ensamma subjekt distanserade från sin omvärld. Som läsare kommer man nära, ibland lite väl nära. Frågan är om vi vill känna medlidande med tonårspojken som våldtar sin klasskamrat, med outsägligt ensamma män som trakasserar kvinnor på kaféer eller tafsar på kompisens nya tjej när hon sover eller med den nyblivna mamman som låter bli att mata sin nyfödda baby och själv slukar näringstillskottet som sjukvårdspersonalen ställer fram?
Hellström lämnar oss i alla fall inget val. Samlingens tematiska dragning mot övergrepp och gräns- eller hänsynslöst beteende grundar sig inte i sensationslystnad utan snarare i en djupt rotad humanism och en vilja att förstå och förklara. Jagformen medför att vi måste godta och läsa varje enskild novell på dess berättares premisser, vare sig vi vill eller ej och Hellström lyckas i allmänhet skapa en stor trovärdighet hos sina historier. Ibland blir det förstås mest tomt stilande och både en och två av novellerna kunde med fördel strukits till förmån för att några fördjupats. Samtidigt imponeras jag av Hellströms förmåga att skifta perspektiv och ikläda sin berättarröst olika roller.
