Att börja läsa journalisten Adam Svanells debutroman “Vildsvinet” påminner om att befinna sig i inledningsfasen av en mindre passionerad kärleksrelation. Det känns mysigt och lite spännande, men jag vet inte riktigt vad romanen vill mig.
Den sexuellt mycket oerfarne, 31-årige pr-killen och protagonisten Gustav möter den ett par år yngre skådespelarstudenten Julia på en gemensam väns begravning. Vännen, Samuel, har tagit sitt liv, och återkommer berättelsen igenom som förebrående fantom. När Gustav och Julia ganska snart blir ett par kan han knappt tro att en så spännande, erfaren och karismatisk människa vill ha just honom, som tidigare alltid blivit friendzonad eller avvisad.
Han anstränger sig mycket för att vara en bra pojkvän; ordnar lyxfrukost, försöker lära sig förstå teaterns värld, övar på att ha sex utan att svettas och ejakulera för tidigt. Men han får allt svårare att bemästra sin osäkerhet, som sakta växer i panikens riktning. Jag associerar till Edgar Allan Poes noveller, i vilka det ofta är huvudpersonens egna tvångstankar som leder till det slutgiltiga sammanbrottet. Gustav rids av detaljerade fantasier om Julia tillsammans med andra män, klasskamrater på Teaterhögskolan, män hon träffar under sina många utekvällar, han har till och med mardrömmar om att Julia ska ha haft ihop det med den döde Samuel, trots att han var homosexuell.
Om jag på allvar ska kunna uppleva hotet i Gustavs långsamma men obevekliga glidning mot farligt kontrollbehov måste jag få känna Julias reaktioner
Tankarna får Gustav att kontrollera Julia allt hårdare, vilja veta i detalj vad hon gör och var hon befinner sig, alla tider på dygnet. Samtidigt ber han ständigt om ursäkt och försöker vara en snäll och omtänksam pojkvän. Nu är Adam Svanell dock ingen Poe, och romanen är inte så febrigt förtätad som ämnet ger den potential att vara. Många sidor ägnas åt utvikningar om bokhyllor, Julias kompisar eller Gustavs frisyr. Jag märker att jag i långa sjok av läsningen har riktigt trevligt när jag känner igen kaféer och restauranger i Stockholm, men blir också aningen irriterad på den kantiga och sökta skildringen av teatermänniskor som främmande art. Fullt så frikopplade från omvärlden som i romanen är vi trots allt inte.
Och här kommer jag till min främsta invändning: skildringen av Julia. Om jag på allvar ska kunna uppleva hotet i Gustavs långsamma men obevekliga glidning mot farligt kontrollbehov måste jag få känna Julias reaktioner. Möjligen är det meningen att hon ska förbli en konturlös bifigur, för att understryka Gustavs oförmåga att leva sig in i henne, men det greppet fungerar i så fall inte.
Julia är, får jag lära mig, en slarvig och konstnärlig tjej, av någon anledning besatt av Palmemordet samt inte så lite snobbig när hon pratar om sitt kommande liv inom teatern. Hon skriver dålig svenska i chattar, ibland gråter hon, och så fort Gustav på allvar går över gränsen mot henne gör hon slut, vilket han i praktiken respekterar. Så enkelt är det tyvärr ytterst sällan i verkliga livet. Nu kräver jag inte total realism av fiktionen, men just den här berättelsen hade behövt djupare porträtt av fler figurer än Gustav, och starkare kontakt med verklighetens faror, för att gripa mig på allvar.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Jag önskar mitt hem aska” av Darja Serenko
LÄS MER:Refaat Alareer är död – men dikten är odödlig
LÄS MER:Recension: ”Tung metall” av Nils Håkanson
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
