Martina Montelius: Refaat Alareer är död – men dikten är odödlig

För lite över en månad sedan blev Refaat Alareers dikt ”If I must die” ett slags nationalsång för Gazaborna. Nu är han död, och verkligheten är så sträng att den som sörjer honom omedelbart kan utnämnas till Israelhatare, skriver författaren och dramatikern Martina Montelius.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Författaren, litteraturprofessorn och läraren Refaat Alareer är död, inte mycket mer än en månad efter att hans dikt med de inledande raderna “If I must die/then you must live/to tell my story/to sell my things” blev en sorts nationalsång för alla som lever i Gaza, och därmed vet att varje dag i livet är ett undantag. En nåd.

Dikten, om det lilla barnet som ska flyga drake som symbol för det stora livets seger över den enskilda döden, är så enkel, och samtidigt ohyggligt brutal. “If I must die/let it bring hope/let it be a tale”, slutar dikten, och man måste leva i vår värld, just precis nu, för att ha en chans att förstå hur så universella ord kan vara farliga att hedra och sprida vidare.

ANNONS

Bara att nämna ord som “komplexitet”, “nyanser” - att ens antyda att fienden har människovärde är riskabelt.

Alareer var palestinier. Så sträng är verkligheten nu att den som sörjer honom, lyssnar till hans anspråkslösa eftermäle nu när kriget dödat honom och hans familj, omedelbart kan utnämnas till Israelhatare, glömsk av israelers öde, Hamas nyttiga idiot. “Palestinians mourn Refaat Alareer”, deklarerar de internationella rubrikerna. Inte “The world” utan palestinierna specifikt, ty när vi talar om Israel-Palestina är det underförstått att var och en måste välja sida. Otvetydigt. Bara att nämna ord som “komplexitet”, “nyanser” – att ens antyda att fienden har människovärde är riskabelt.

När jag läser om Alareer inser jag att just den låsningen var vad han försökte argumentera emot. Och det låter sig endast göras genom poesi, som är musik med orden som instrument.

Poesi krossar människan som en förälskelse eller en dödlig sjukdom, men klär smärtan i så starkt glimrande tyger att vi förmår omfamna den. Poesi slår undan fötterna på den robotiserade obevekligheten i verifierbara, intellektuella resonemang. Vi får känna verkligheten, i stället för att ordna den, oss själva, i kategorier. Ibland sparkar den upp oss på så vid gavel att författaren blir odödlig.

LÄS MER:Palestinsk poet dödad i Gaza

LÄS MER:Israel och Palestina – genom krig och fred

LÄS MER:Var tredje missnöjd med regeringens hantering av Israelkonflikten

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS