Recension: ”Sons and Daughters” av Chaim Grade

Året går kylslaget mot sitt slut och det är med stigande förvåning jag noterar att ingen uppmärksammat utgivningen av Chaim Grades storslagna roman ”Sons and Daughters”, som handlar om ultraortodoxa judar på 1930-talet i östra Polen.

Det är sannolikt den sista stora romanen som skrivits på jiddisch och som nu för första gången kommer ut på engelska.

Grade skrev boken som följetong i två jiddischspråkliga tidningar från mitten av 1960-talet till mitten av 1970-talet. Men den första översättningen till engelska skulle alltså dröja tills i år. Orsakerna är många, bland annat Grades änkas ovilja att släppa ifrån sig hans efterlämnade papper och svårigheterna att hitta det fullständiga manuskriptet. Helt avslutad är inte romanen, men de 651 sidor som nu föreligger utgör en storartad läsupplevelse.

Redan när Grade påbörjade romanen var publiken för litteratur på jiddisch i avtagande. Före kriget fanns det cirka 11 miljoner som talade jiddisch. I dag är det någonstans mellan 800 000 och en miljon i hela världen.

”Det är ensamt att ha publicerat 1 000 kopior av en bok och att det blir en bestseller om den säljer i 500 kopior”, som Grade uttryckte det. Själv fick han aldrig se ”Sons and Daughters” i bokform, han avled 1982.

Denna spänning mellan jiddisch och judisk tradition är ett grundläggande tema i romanen

För romanens traditionsbundna ultraortodoxa judar, som talade jiddisch, var det främmande att använda språket för skriven skönlitteratur, en alltigenom modern och sekulär genre. Och just denna spänning mellan jiddisch och judisk tradition är ett grundläggande tema i romanen. Ett annat är hur det traditionella judiska livet i östra Polen på 1930-talet gradvis hotas av det moderna livets idéer och influenser.

I centrum för romanen står byn Morehdalyes ultraortodoxa rabbin Sholem Shachne Katzenellenbogen och hans växande förtvivlan över att både söner och döttrar fjärmar sig från de judiska traditionerna. Den äldsta sonen lämnar inte bara studierna i byns Yeshiva utan även Polen för att studera filosofi i Schweiz, där han därtill gifter sig och får barn med en shiksa.

En annan son satsar på en karriär som affärsman medan den yngste blir sionist och förbereder sig för kampen för det förlovade landet.

Även spänningen mellan sionismen och traditionellt ortodoxt liv utgör ett tema i boken. Sholem Shachne Katzenellenbogen har inte mycket till övers för detta sekulära förräderi.

Bara den äldsta dottern anpassar sig och följer faderns påbud om ett traditionellt judiskt bröllop, där föräldrarna valt maken. Den yngsta däremot utbildar sig till sjuksköterska och förlovar sig därtill med en poet – som skriver på jiddisch!

Denne Khlavneh, som nog får ses som Chaim Grades alter ego, är i Katzenellenbogens ögon en farlig, sekulär fritänkare. Även den äldsta sonen, som själv i hög grad lever ett sekulärt liv, föraktar tilltaget att skriva på ”gatans språk”.

Uppgörelsen mellan Khlavneh och dessa två om vad som är judiskt liv blixtrar i slutet av romanen.

Som ung var Grade, född 1910 i Vilnius, Torahstuderande men trots att han tidigt lämnade detta finns det inget avståndstagande i skildringen av de stränga religiösa traditionerna. Tvärtom är det med värme och stark inlevelse han skildrar detta efter Förintelsen försvunna liv. Han beskrev sig själv som “en gravstenshuggare av min försvunna värld”.

Att översätta ”Sons and Daughters” vore en kulturgärning

Det märks att Chaim Grade också var lyriker, framför allt i skildringarna av de skiftande årstiderna och inte minst trädens olika skepnader, som blir vackra metaforer för sinnestillståndet i Morehdalye:

Alongside the path, willow trees drooped, their thick leafy tops sagging, barely stirring in the breeze, mumbling, as if in trance, that they´d gotten lost somehow. How they yearned to be growing along the shore of a wide, happy river where cold, fresh water flowed.

Det finns inte mycket översatt av Grades till svenska; allt jag kunnat hitta är en diktantologi som kom för några år sedan.

Att översätta ”Sons and Daughters” vore en kulturgärning, helst från jiddisch, som faktiskt är ett nationellt minoritetsspråk i Sverige sedan 25 år.

Owe Nilsson

Följ