Recension: ”Pythian pratar” av Liv Strömquist

Liv Strömquists nya seriealbum är en protest mot självhjälp, dödsskräck och hurtighet. Genom en exposé över livsförbättrarfriskusar skildrar hon med plågsam exakthet den senmoderna människans desperation, skriver Martina Montelius.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Oraklet i Delfi var inte en person, utan en livslång titel från 700-talet f.Kr till några hundra år e.Kr. Än i dag behöver vi som bekant våra orakel, oavsett om de heter Jordan Peterson eller Liv Strömquist. Eller, för den delen, unga damer som visar hur man använder en stav för att massera sitt anlete i olika riktningar, i akt och mening att skulptera det till önskvärt utseende, på det att man måtte erfara inre frid.

Strömquists nya seriealbum “Pythian pratar” gör just detta: pratar, utan att räcka upp handen och i fel tonart, om sju levnadsregler i protest mot självhjälp, dödsskräck och flåshurtighet. Jag ska inte föregripa verkets effekter genom att avslöja alla sju, men regel nummer ett är “Tappa kontrollen över ditt mående”. Givetvis inser läsaren omedelbart att denna kontroll aldrig existerat.

ANNONS

I en tid då många av oss helt tappat hoppet om en högre makt som dikterar villkoren för våra liv famlar vi efter andra sätt att spänna tyglarna och få våra emotionella hästar att gå i dressyrtakt. Exempelvis den i boken skildrade webbsidan “Better health channel”, där vi bland annat lär oss att passionerade kyssar har flera goda hälsoeffekter, såsom stärkt immunförsvar medelst bakterieblandning, stressreduktion, till och med marginell viktnedgång vid upprepad kyssaktivitet.

Strömquist visar med plågsam exakthet hur vi gått från bister lydnad till ett slags tjofadderittan-hållning till livets största ödesfrågor.

Eller boken “Förundranseffekten” av Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz, om hur man faktiskt kan bli mindre inflammationskänslig av att hänföras av stjärnhimlen.

Strömquist visar, genom en exposé över livsförbättrarfriskusar, från “Manosfärens gudfader” Rollo Tomassi via sociologen Hartmut Rosa till Zygmunt Bauman, hur bedjande även vi sekulära dödsfobiker är. Hur desperat vi vill hitta någon form av ramverk för vår utplåningsskräck och kärleksbrist.

Jag kan inte låta bli att associera till sorgebranschen, som torgför smycken med döda älskades dna i och 12 000-kronorskurser i att förstå att man inte bara kan bli glad igen när ens liv är pulvriserat – men man kan rita ett diagram över förödelsen, så blir det åtminstone lite ordning och reda!

Strömquist visar med plågsam exakthet hur vi gått från bister lydnad till ett slags tjofadderittan-hållning till livets största ödesfrågor. Ni vet – hur en man bäst manipulerar en kvinna till att tro sig vilja ha samlag med honom (han ska diskret förnedra henne, såklart).

ANNONS

Liv Strömquist har en språklåda med både visuell och verbal turbomotor, och för mottagaren framstår hon faktiskt som något av ett orakel.

Hur “self care” faktiskt kan skjuta upp döden ganska länge (man ska gå upp outhärdligt tidigt varje morgon och proppa in olja i munnen till båtnad för lymfkörtlarna). Meghan Markles inspirerande livsråd, skrivna på bananer utdelade till människor i prostitution (“smile!”, “work hard!”).

Det är den senmoderna människans desperation som uttrycks, även just nu på Dramatens stora scen i “Liv och död Strömquist”, teaterversionen av samma tankegods. Liv Strömquist har en språklåda med både visuell och verbal turbomotor, och för mottagaren framstår hon faktiskt som något av ett orakel, eller kanske snarare ett kärl vi kan gå till för att hämta bitar av vår samtid processade genom ett slags intellektuell tillnyktringsenhet.

Hon pekar på vår omåttligt tragiska belägenhet och ställer frågor så tydliga att de inte ens behöver formuleras. En handlar om att döden är ett enkelt faktum, och att det därför kanske bara är att leva. Att vi inte behöver tarmskölja oss till förbannelse för att få den stora äran att bli medicinerade till katatoni i en inplastad säng om 40 år.

En annan handlar om att vi kanske inte blir älskade, hur mycket vi än försöker fördriva vårt fläsk och våra pormaskar.

Kort sagt: att lidandet är oundvikligt och att ingen kan hjälpa oss. Är det så farligt?

ANNONS

LÄS MER:GP Kulturs boktips: Höstens bästa böcker

LÄS MER:Miljardärens rutin för evig ungdom – elchocka penisroten

LÄS MER:Recension: ”Den förlorade sonen” av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS