Miljön är ett litet lantligt, luggslitet, lutherskt college, norr om New York, när femtiotalet övergår i sextiotal. Rektor Morse gnäller vid gindrinken över att ständigt vara underfinansierad och missförstådd. På andra sidan bordet sitter unge Ruben Blum, ambitiös lektor i amerikansk historia, som trängtar efter en fast tjänst. För att öka sina chanser har han lovat rektorn att ta emot en ny sökande till en professur i historia, en tänkbar konkurrent, därtill en av ”hans egna”, som rektor Morse uttrycker det, i en elegantare form av tidens självklara antisemitism. Ruben Blum är den förste judiske medarbetaren i lärosätet Corbins historia.
Så inleds Joshua Cohens intressanta, både gripande och roliga roman, Netanyahus. Den provföreläsande professorn visar sig vara Ben-Zion Netanyahu, far till Benjamin ”Bibi” Netanyahu, Israels nuvarande premiärminister, som är en av de mest beundrade och mest utskällda israeliska politikerna någonsin. Men här är Bibi ännu en knubbig tioåring som betraktar världen på avstånd.
Berättelsen om hur Cohen fick inspiration till boken är nästan en roman i romanen. Det var den legendariske litteraturprofessorn Harold Bloom, han med västerlandets kanon på sitt samvete, som under sitt sista levnadsår talade om för Cohen att han som ung lärare på Cornells universitet tagit emot familjen Netanyahu i sitt hem. Man kan gissa att han kryddade historien.
Men av verklighetens färgstarka och fräcka professor har Cohen skapat en självutplånande och självkritisk ung man som har mer gemensamt med Woody Allens ambivalenta amerikanskjudiska intellektuella.
Cohen är en driven berättare, som låter gästprofessorns rykte föregå honom, innan han i en snöstorm dyker upp med hela sin bullriga, bråkiga och plaskvåta familj.
Detta är väldigt roligt skrivet, och översättaren Gabriel Itkes-Sznap får användning av hela sitt ordförråd
Som oborstade jehuer drar Netanyahus in i Blums välartade akademikerhem, bland Chippendalemöbler och äkta mattor. Först kommer professorn själv i trasiga skor och halvt förfrusna ”ostronskalsöron”. Frun Tzila kastar sig över rödvinet, och låter de tre gossarna översvämma huset; sjuåringen Iddo ännu i blöja, medan storebror Jonathan är en brådmogen trettonåring i mustasch som letar efter villiga brudar att sätta på.
Mellan vinklunkarna förklarar fru Tzila: ”Vad skulle vi göra utan er far? I samma ögonblick som din far går hemifrån kollapsar allt!”
I romanen är Tzila och de bångstyriga pojkarna det akademiska patriarkatets tross, köttiga på alla sätt, de äter och dricker och skriker, barnen pinkar på sig – mycket långt från det teoretiska livets upphöjt cerebrala lugn. Detta är väldigt roligt skrivet, och översättaren Gabriel Itkes-Sznap får användning av hela sitt ordförråd, även om jag tycker att man säger ”ännu en” drink, inte ”en till gimlet”. Och Ruben duade förstås inte den äldre professorn.
Ett viktigt ärende hos Cohen är att låta olika judiska traditioner konfronteras, här möter vi de som talar jiddisch, engelska eller hebreiska. Ethels assimilerade föräldrar stammar från Tyskland, medan Rubens ortodoxa rysk- och jiddischtalande farföräldrar mördades i en pogrom i Kiev 1909, och Rubens far flydde till USA, undan ryska revolutionen. Netanyahus, som delat sin tid mellan Israel och USA, är sionister på högerflygeln och har mest förakt till övers för de utslätade medelklassamerikanerna, som de menar anpassar sig till döds.
Demokrati är inget universalmedel mot pogromer och folkmord.
Detta är Ben-Zion Netanyahus ämne och i hans ögon ett viktigt skäl för sionismen. Han var expert på judiskt liv under spansk medeltid och skrev om inkvisitionen och de många spanska judar som konverterade till kristendomen, conversos. Hans tes var att många judar kristnades frivilligt, och att inkvisitionen inte handlade om religion i första hand, utan om att de spanska kungarna dels behövde judarna som syndabockar, dels ville klämma åt adeln, som hade judar anställda som skattmästare och uppbördsmän.
Enligt Netanyahu hade judendomen tidigare definierats som en samling grundsatser och ritualer, men inkvisitionen insisterade på att judendom var en biologisk ras. Spanjorerna var de första som talade om ”limpieza de sangre, blodets renhet”, något som inspirerade Hitler och nazismen. Netanyahu talade också om den judiska historien som en serie ”Förintelser”.
Joshua Cohen skriver helt riktigt att Netanyahus teser är omstridda och kontroversiella. Han förenklade både den judiska historien och inkvisitionen. Men för romangestalterna Ruben och Ethel Blum blir Netanyahus teser – och hans bullriga familj – en tankeställare.
Och en fråga som väcks är ju också vår: hur ska vi ha det med demokratin? Hur ska vi leva tillsammans?
En stund av ogrumlad lycka upplever de tre gossarna Netanyahu när de får begapa Bröderna Cartwright på tv – i färg!
Narrativet där var enligt Blum: ”en grupp gränskorsande desperados hotar en ranch och en solitär, misstrogen skarpskytt får i uppdrag att ta itu med dem”. Och sedan... en stam av vilda apacheindianer attackerar en tågvagn full med hederliga kristna missionärer som mot sin vilja tvingas ta till våld.”
Ruben Blum reflekterar med en suck: ”Jag säger inte att de påverkade Netanyahupojkarnas vägval, jag säger att de påverkade oss alla på den tiden.”
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Solitär: en biografi om Annette Kullenberg” av Anna Hedenmo
LÄS MER:GP kultur tipsar om höstens snackisar
LÄS MER:Bokmässan lyfter judiska författare
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
