Varje gång jag läser en bok om Förintelsen, om hur människor agerade, ställs jag inför samma utmanande fråga: vad hade jag själv gjort? Miljoner människor gjorde ingenting, av rädsla, likgiltighet eller för att de höll med.
Man vill gärna se sig själv som den där som vägrade acceptera, som trotsade, gjorde motstånd, trots faran för det egna livet. Sanningen är att man inte vet.
Det är väl därför det alltid är lika fascinerande att läsa om människor som hade det där modet, som inte köpslog med sina principer och som var beredda att offra allt.
Margit Silberstein har skrivit en bok om en sådan människa, barnläkaren, pedagogen och författaren Janusz Korczak: ”Hand i hand med barnen till Treblinka. Berättelsen om Janusz Korczak”.
En varm och solig sensommardag i augusti 1942 vandrade han genom Warszawa med ett barn i varje hand och närmare 200 ytterligare i led om fyra bakom sig. Barnen hade på sig sina finaste kläder; någon bar barnhemmets grönvita flagga med Davidsstjärnan.
De var på väg mot järnvägsstationens Umschlagplatz – destination Treblinka. Några veckor tidigare hade operation Reinhardt – deportationen av judar österut – inletts. Nu stod invånarna i barnhemmet Dom Sierot, de föräldralösas hem, på tur.
Det är utan tvekan en hjältesaga som växer fram i Silbersteins mycket personliga bok.
Janusz Korczak hade inte behövt följa med. Han fick upprepade gånger erbjudandet att stanna kvar i Warszawa men vägrade. Han valde att gå med barnen in i döden i Treblinka.
Denna dag deporterades 6 623 människor. Under augusti månad 1942 dödades 135 000 människor. Totalt mördades 875 000 människor i Treblinka.
Korczak hade startat barnhemmet 1911 för fattiga och föräldralösa judiska barn. När det 1940 tvingades flytta in i gettot i Warszawa tvekade han inte.
“Man lämnar inte ett barn som är sjukt på natten. Jag har tvåhundra barn – i en tid som denna stannar jag hos dem varje minut.”
Det är utan tvekan en hjältesaga som växer fram i Silbersteins mycket personliga bok.
Men det är inget hon sticker under stol med, tvärtom. Sedan hon första gången upptäckte Korczak i mitten av 1970-talet har hon umgåtts med, pratat och ibland bråkat med honom.
“Vi behöver Janusz Korczak. Jag behöver honom. Han är min hjälte …”, skriver hon.
Det är kanske inte särskilt konstigt med tanke på hennes egen bakgrund som barn till överlevare. Född åtta år efter Korczaks död har hon inga egna minnen av den egna släkten, eftersom båda föräldrarnas familjer utplånades. Att växa upp med detta har hon skildrat i sin förra bok, ”Förintelsens barn”.
Sista kapitlet i den nya boken är en mycket personlig dialog med Korczak om vad han betytt för henne och värdet av civilkurage, även i vår tid när “vi och dom” blir allt vanligare.
Antisemitismen kom inte till Polen med Nazitysklands invasion 1939. Pogromer och diskriminering av judar, nedbrända synagogor, var inget nytt. Vid 17 års ålder bytte Henryk Goldszmit namn till Janusz Korczak i ett fåfängt försök att komma undan en del av det.
När nazisterna införde kravet på att bära den gula armbindeln, vägrade han och satte i stället på sig sin uniform från första världskriget. Han var stolt över att vara polack. “Är man enbart jude eller kan man även vara polack?” frågar sig Korczak. En frågeställning som beklämmande nog fortfarande är levande i Polen (och tyvärr inte bara där); ett land som har svårt att med öppna ögon ta sig an sin historia, som Silberstein konstaterar.
Korczak var revolutionär till sinnet, men reformist politiskt. Han avskydde kommunismen. Hans hela fokus var på barnen.
Den konservativa regeringen har gjort det brottsligt att anklaga polacker eller den polska nationen för delaktighet i Förintelsen.
Psykologen och Förintelseforskaren Barbara Engelking har konstaterat att endast ett fåtal icke-judiska polacker gjorde något för att hjälpa judarna, något hon jagats av regeringen för.
Korczak var en legend redan under sin livstid, den berömda författaren och läkaren som övergav en statusfylld tillvaro som läkare för att resten av livet bo med och ta hand om de föräldralösa barnen. Han var som pedagog obrottsligt lojal mot barnen. Dom Sierot, som blev internationellt känt, lät han utforma som en egen liten republik, en demokrati med riksdag, domstol och tidning.
Korczak var revolutionär till sinnet, men reformist politiskt. Han avskydde kommunismen. Hans hela fokus var på barnen. För att skapa ett bättre samhälle, måste barnen behandlas med respekt och kärlek och uppfostras till ansvarskännande och solidariska människor. Barndomen är ingen transportsträcka till vuxentillvaron. Ett reformerat samhälle förutsätter en reformerad barnuppfostran, var hans övertygelse. Hans syn på barn har påverkat innehållet i såväl Genèvedeklarationen från 1924 som Barnkonventionen från 1989.
Trots vår självbild av att vara förkämpar för barns rättigheter är Korczak relativt okänd i Sverige. Med Silbersteins starka bok rättas detta nu till med besked.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Blågula kriget” av Alex Voronov
LÄS MER:Kulturföremålen från Benin visar på bristerna i lagen
LÄS MER:Recension: ”De hemliga breven” av Alva, Gunnar och Jan Myrdal. Inledning Bosse Lindquist
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
