1982 kunde radiolyssnarna följa en uppläsning av en bok som ännu inte hade kommit ut. Den skulle få följdverkningar som få andra böcker i Sverige.
Det var författaren själv som läste sin skoningslösa skildring av den egna barndomen. Obrottsligt lojal med det lilla barnets upplevelse skildrade han ett kärlekslöst hem med två självupptagna föräldrar: en fader som mobbade honom och en iskall, karriärsdriven moder som studerade sonen som ett slags forskningsobjekt.
”Barndom”, som är bokens titel, betraktas i dag som en av de starkaste barndomsskildringarna i svensk litteratur.
Det hade kunnat stanna därvid.
Problemet var att författaren var Jan Myrdal och föräldrarna två världsberömda personer med ikonstatus i Sverige.
Dessa två centralgestalter i det svenska folkhemsbygget, Alva och Gunnar Myrdal, kläddes nu av som två ytterst osympatiska, makthungriga karriärister.
Alva Myrdal återhämtade sig aldrig. Inte ens Nobels fredspris samma år kunde kompensera för vad hon upplevde som ett djupt svek av sonen.
Många försökte komma till makarna Myrdals försvar, men bilden var satt. Barnets ord vägde tyngre. Vänstern som alltid tyckt att socialdemokraterna svikit förenades med en konservativ borgerlighet som alltid ogillat välfärdspolitiken; nu hade sosseelitens förljugna värld avslöjats.
Alva Myrdal återhämtade sig aldrig. Inte ens Nobels fredspris samma år kunde kompensera för vad hon upplevde som ett djupt svek av sonen.
Debatten som följde på boken handlade dels om den bild Myrdal gav av sina föräldrar, dels om det var väsentligt om det var sant eller inte. Det var ju fiktion, bra fiktion. Spelade det någon roll om det var sant? Det var barnets upplevelse, mästerligt skildrat. Det är inget polisprotokoll, sade Myrdal. Det är min sanning.
En tidig debatt om autofiktionens problem uppstod, kan man säga. För Myrdals sanning krockade med verkliga människors sanning, och drabbade dem.
Själv brukade Myrdal ofta säga: gå till läggen!
Nu finns de tillgängliga.
I boken ”De hemliga breven” föreligger den brevväxling mellan Jan Myrdal och hans föräldrar, som han själv i decennier försökte stoppa offentliggörandet av. Breven gav Alva Myrdal till dottern Kaj Fölster, som också skrivit förordet i boken. Därtill ingår Alva Myrdals dagböcker från barndomsåren samt hennes opublicerade svar på ”Barndom”.
I boken ”De hemliga breven” föreligger den brevväxling mellan Jan Myrdal och hans föräldrar, som han själv i decennier försökte stoppa offentliggörandet av.
Boken är sammanställd av journalisten Bosse Lindquist, som skrivit en lång intressant inledning. Jan Myrdals son Janken Myrdal, som fadern också bröt med, ger sin uppfattning i ett efterord.
Allt sammantaget ger en obarmhärtig bild av Jan Myrdal som en okänslig lögnare. Och därtill en bortskämd snorunge långt upp i vuxen ålder.
Breven visar inte bara på föräldrar, framför allt en moder, som verkligen bryr sig om sin son och ständigt uppmuntrar hans skrivande. Utan också på föräldrar som bokstavligen tar hand om sin son långt efter att han lämnat hemmet.
Myrdal gjorde ofta stor sak av att vara den självständiga intellektuelle, fri från alla beroenden. Breven avslöjar hur föräldrarna i själva verket höll sonen ekonomiskt under armarna år efter år och hur sonen förväntade sig, ja krävde detta. Flera brev innehåller långa kravlistor från Jan Myrdal: bland annat kräver han i brev från Indien ett eget hus till sig själv och hustrun Gun Kessle när de kommer hem. Breven innehåller noggranna beskrivningar av hur huset ska vara beskaffat. Han är då 34 år gammal.
Föräldrarna ställer återigen upp och skaffar honom huset i Fagervik i Mariefred. Ett hus som kom att bli hans hem i många år och i vilket han vid 55 års ålder skriver ”Barndom”.
Myrdal gjorde ofta stor sak av att vara den självständiga intellektuelle, fri från alla beroenden. Breven avslöjar hur föräldrarna i själva verket höll sonen ekonomiskt under armarna år efter år och hur sonen förväntade sig, ja krävde detta.
Myrdals krav och förväntningar på sina föräldrar står i genant kontrast till hur han själv tidigt överger sin son Janken och dennes mor och själv behåller det underhåll som Alva Myrdal olyckligt nog skickar till honom. Samma sak upprepas med dottern Eva, som han får med en annan kvinna några år senare.
Brytningen med Alva och Gunnar Myrdal kommer 1967, då Jan Myrdal grips i samband med en Vietnamdemonstration i Stockholm. Han skyller på modern, som då sitter i regeringen och kan inte förlåta fadern som inte skaffar honom en bra advokat.
Fram till dess har han brevväxlat och umgåtts med sina föräldrar i decennier.
Den offentliga uppgörelsen inleds 1977, när Myrdal i tidningen Vi hävdar att föräldrarna avskydde honom, och kulminerar med boken ”Barndom” fem år senare.
Då är Jan Myrdal en berömd och framgångsrik författare. Nu kan han försörja sig själv.
Sonen Janken Myrdal, som har en helt annan bild av sin farmor, anser att fadern medvetet ljög. Han sammanfattar sin uppfattning om Barndom:
”Jag hävdar däremot att detta är en medelålders mans konstruerade barndom, skapad för att komma åt hans (sic) egen mor. Min tolkning är att han hatade henne inte på grund av att hon varit elak mot honom, utan precis tvärtom: på grund av att hon hjälpt honom så mycket.”
Fotnot: Owe Nilsson är tidigare politikreporter på TT och ny medarbetare på GP Kultur
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Gammal kärlek” av Margaret Atwood
LÄS MER:Recension: ”Rom på listigare vis” av Harald Bergius
LÄS MER:Recension: Maniac av Benjamín Labatut
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
