En hård flyktingpolitik är inget nytt under solen. Vi har varit där förut. Vi yvs gärna över de vita bussarna och båtarna och att vi till slut lyckades rädda flertalet norska och danska judar. Och Raoul Wallenberg är ju en hjälte.
Men det är undantagen. Flyktingpolitiken under 1930- och 1940-talen var stenhård, inte sällan obarmhärtig.
Redan vid Hitlers maktövertagande 1933 och framför allt efter Nürnberglagarna 1935 och Kristallnatten 1938 sökte sig judar till Sverige för skydd. Gång på gång fick de vända. Oviljan att ta emot judar berodde inte på påtryckningar från Hitlertyskland, tvärtom. Fram till 1941 ville Tyskland bli av med sina judar. Men Sverige hade ju ingen “judefråga” och ville heller inte ha någon.
I takt med att skyddsbehoven ökade skärptes politiken. 1937 års utlänningslag öppnade visserligen för politiska flyktingar men det gällde inte judar som lämnade hemlandet för att de kände “vantrevnad”, och efter Anschluss 1938 införde regeringen viseringstvång, vilket innebar att judar kunde avvisas redan vid gränsen.
När kriget sedan bröt ut skyndade sig regeringen att skärpa inresereglerna ytterligare. Socialstyrelsen gav ut hemliga anvisningar om att personer med ett J i passet inte skulle släppas in. För varje jude som fått avslag upprättade UD vägradelistor, som uppdaterades veckovis och delgavs alla gränsingångar.
Och politiken gav resultat. Mellan 1938 och 1944 beviljades 52 procent av judars ansökningar om uppehållstillstånd eller visering jämfört med 82 procent för icke judar.
Vad hände med de avvisade? De som hade blivit av med sina hem, ägodelar och försörjningsmöjligheter och kom till svenska gränsen med de tillåtna tio Deutsche Mark för att undkomma döden? Christoph Andersson har följt upp några av dem i boken ”De avvisade. Om judarna som Sverige skickade mot döden.”
Exakt hur många judar som sändes i döden till följd av den svenska flyktingpolitiken har aldrig kartlagts, men Andersson har spårat upp och namnger 307 personer. Några av dem och deras försök att komma in i landet skildras närmare i boken.
Här finns elvaåriga Peggy Parnass som springer upp till slottet i Stockholm för att vädja till kungen att hennes föräldrar Simon och Hertha ska få komma hit från gettot i Warzawa. I stället hamnar de på UD:s vägradelista och till slut i Treblinka där de mördades 1942.
I Tyskland finns tusentals snubbelstenar som minner om mördade judar. I Sverige finns det sex. Det borde åtminstone vara 307, skriver Christoph Andersson.
Här finns vilt- och fågelhandlaren Heinrich Schöngut med hustru Elsa som tvångsförpassas efter ett dygn i häktet till Trelleborg för avfärd till Sassnitz. Deras fall har stötts och blötts hos polisen, Socialstyrelsen och Utlänningsnämnden ända upp till regeringen med samma resultat: Skäl för att stanna saknas, trots en dotter i Malmö. De mördades i Auschwitz 1943.
Och här finns den mest gripande av berättelserna, den om Max Askanas. En sekulariserad jude och konsertmästare. Han är gift med Olga, en arisk tyska med vilken han har en liten son, Ralf.
Efter raslagarna 1935 väljer hon, trots att lagen inte påbjuder det, att lämna Max och sonen, som hon aldrig mer ska återse. I takt med att möjligheterna att som jude överleva i Nazityskland snabbt krymper, gör Max allt för att komma ut ur landet med sonen. Genom Mosaiska församlingens försorg i Stockholm ger Socialstyrelsen till slut med sig. På villkoret att Ralf kommer ensam.
Några månader innan kriget bryter ut kommer den nu åttaårige Ralf ensam till Sverige.
Max ska ägna resten av sitt liv åt att försöka följa efter. Men de svenska myndigheterna är, trots oräkneliga vädjanden och ansökningar från Max, obevekliga. Han är inte välkommen.
När Max går under jorden i Tyskland, blir han stämplad som kommunist och statsfiende av Gestapo. Det borde underlätta, eftersom han nu kan klassas som politisk flykting. Men nu blir beskedet från UD att han som efterlyst kommer att gripas, oavsett om han har främlingspass eller inte.
Max återser aldrig sin son. Han dör under oklara omständigheter i ett arbetsläger 1945. ”Det gör ont att tänka på hur han försökte på alla tänkbara sätt”, säger sonen när författaren träffar honom i Stockholm 2022.
I Tyskland finns tusentals snubbelstenar som minner om mördade judar. I Sverige finns det sex. Det borde åtminstone vara 307, skriver Christoph Andersson.
Han kunde här ha hänvisat till Primo Levis ord att det inte är de som överlevde som är de yttersta vittnena. Det är de som förintades.
Christoph Anderssons bok återupprättar minnet av några av dem. Den svenska staten borde göra likaledes.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Hand i hand med barnen till Treblinka” av Margit Silberstein
LÄS MER:Recension: ”Blågula kriget” av Alex Voronov
LÄS MER:Kulturföremålen från Benin visar på bristerna i lagen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
