Stina Nylén: Recension: Barn- och ungdomsböcker i november

En bok om sorg som kan vara årets bästa, en rafflande fantasy från pseudoryskt artonhundratal och en dystopi från MSB som blir väl ångestladdad. Stina Nylén recenserar tre nya barn- och ungdomsböcker, med varierad grad av övertygelse.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

3-6 år: ”Blå ugglan” av Lotta Geffenblad, Bonnier Carlsen

Det antyds ibland att svensk bilderbokskonst i alltför hög utsträckning arbetar med trauman och konflikter, såväl mellanmänskliga som själsliga. Ska barnen inte få ha kul? Men jo, och det får de också, för bilderboksbredden är stabil. Man kan alltid välja mellan en flamsig David Sundin och en självbespeglande, svårmodig Ulf Stark eller Ulf Nilsson.

Lotta Geffenblads “Blå ugglan" är en av årets allra finaste bilderböcker, med det inte alls lättsamma temat sorg. Men jag skulle ändå vilja placera den någonstans på mitten av skalan vad gäller tyngd och seriositet, för med så lätt och innerlig hand hanterar Geffenblad de allra mörkaste av känslor, utan att göra avkall på allvaret.

ANNONS

Det är faktiskt en väldigt allvarlig bok, det ska sägas. Två livskamrater, Stenberg och Granlund, lullar runt i och utanför sin stuga i skogen, det dricks kaffe och äts kantarellmackor, allt är bra – tills Stenberg faller ner död. Granlund gråter en sjö av tårar. Men då kommer det en uggla och speglar sig i sjön. En stor, blå uggla.

Och nu inleds ett sorgeår i stugan. Samvaron blir lite som en nedtonad spegling av ett Pettson och Findus-förhållande, där ugglan är tyst när Findus pladdrar, och där Granlund är ledsen när Pettson surar, och där den svenskt granskogiga lantmiljön är en bärande komponent. Man skulle kunna tycka att det är väl enkel symbolik när den gigantiska blå ugglan krymper och krymper under årets gång, till sist får den till och med på sig Stenbergs gamla rutiga skjorta – och en dag flyger den sin kos.

Men det är inte enkelt, för sorg är inte enkel, och Geffenblad nyanserar den i varje penseldrag och i varje val av kulör. Det finns något mäktigt i hur ugglans runda former i början breder ut sig över sidorna så det knappt finns plats för annat, det ger andnöd och kontrasterar skarpt mot de små, små bilddetaljerna i hopskrynklat snytpapper och buckliga foton.

ANNONS

12-15, unga vuxna: ”Vargarnas välde” av Leigh Bardugo (översättning: Carina Janssson), Gilla böcker

Fantasy får fortfarande sällan komma in i finrummet. Det är egentligen strunt samma, kan jag som storkonsument tycka, men ibland undrar jag om författarna försöker kompensera bristen på status med volym. Varför är böckerna annars ofta orimligt tjocka? Jag funderar på det medan jag hungrigt tar mig igenom Leigh Bardugos senaste sexhundrasidiga berättelse från “Grishaverse”, den pseudoryska artonhundratalsvärld där det som kallas magi hos andra författare går under benämningen “de mindre vetenskaperna”. Det är nämligen inte magi som gör att vissa personer kan manipulera materia, väder eller andra människors fysionomi, utan en sorts finkalibrerad förmåga att hantera atomer. Fast är inte det magi? Det kan absolut diskuteras, och det görs med besked, i livaktiga forum på nätet – det är också sådant som gör sådana här mastodontverk så roliga.

“Vargarnas välde” är precis som de andra delarna i Bardugos litterära universum raffel rakt igenom från början till slut. I det ambitiösa och stundtals originella världsbygget trängs politiska intriger med märkliga vapen, lojaliteter korsas och ondskan nyanseras till och med lite grann mot slutet. Det är fint som snus. Men möjligen skulle lite fler litterära statuspoäng kunna knipas med en rensning i språket. Om replikerna inte så ofta “morras” fram och om käkmusklerna inte spänns i tid och otid. Och framför allt om folk slutar himla med ögonen.

ANNONS

16 år: ”Klara, färdiga” av Eira A. Ekre, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

Då var det dags igen. En ny generation ska skrämmas till ansvar, förutseende och planering inför zombiekatastrofen (eller kriget, eller naturkatastrofen, eller bara Götterdämmerung i allmänhet). Under min egen uppväxt var det mest Kamratposten som stod för de dystopiska varningsklockorna - annalkande hot utgjordes då oftast av atomvinter orsakad av krig mellan öst och väst alternativt inte särskilt konkretiserade, men nog så skrämmande, miljösammanbrott. Som komplement kunde man alltid bläddra i telefonkatalogens inledande del, där det fanns trollbindande instruktioner för hur man skulle lägga sig under matbordet och äta jodtabletter vid kärnvapenanfall.

Men i dag behöver vi varken förlita oss på privat finansierade medier eller otympliga trycksaker, för nu har myndigheterna tagit över, närmaste bestämt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Men den där lilla broschyren som kom till alla hushåll för några år sedan, “Om krisen eller kriget kommer”, har väl inte ansetts fånga kidsens uppmärksamhet tillräckligt, för nyligen fick varje sextonåring i Sverige kortromanen “Klara, färdiga” i brevlådan.

Det är en komprimerad historia, växelvis berättad ur några olika tonåringars perspektiv, under en sån där typiskt dystopisk, helt vanlig sommardag, när det mesta plötsligt bryter samman. Ingen kan betala med kort. Tågen tvärstannar med låsta dörrar, luftkonditioneringen dör. Barn kan inte ta sig in i sina hus, för de nyckelfria smartlåsen öppnar sig inte. Apoteket kan inte komma in i datorn och lämna ut astmamedicin till flämtande treåringar.

ANNONS

Vi får följa tonåringarna när de häpna och allt mer skrämda famlar omkring i denna hemska nya verklighet, och de framstår precis så handfallna som vi förmodligen alla kommer att bli. Vadå, skulle man haft en massa vattendunkar hemma? Konserver?

Ja, ska man det? Ska vi trycka ner preppermentaliteten rejält i halsen på sextonåringarna så att de lyfter blicken från Youtube och skarpögt ser över sina matförråd och sina spritkök i stället? Men vad är det för ångestmentalitet att ge dem?

För ärligt talat, inte särskilt många hushåll i Sverige har vattendunkar för minst en vecka hemma, dunkar vars innehåll hela tiden byts så att vattnet är fräscht. Nä, det blir bara oron och förvirringen kvar. Det är troligare att de tonåringar som orkar sprätta upp plastförseglingen och läser boken frivilligt lamslås av pulveriserad framtidstro än att de börjar gå kurser i överlevnad.

Annars är det en bra bok. Historien om Ali, Nils, Wilma och de andra är effektivt berättad och får liv trots den av utrymmesskäl avskalade gestaltningen, och karaktärerna får till och med varsin tydlig personlighet. Det är så väl hanterat att jag nyfiket tittar efter författaren. Det måste jag göra länge och väl tills jag hittar det finstilta på insidan av omslaget: “Originalmanus: Eira A. Ekre”. Det är överdrivet blygsamt undangömt och rätt så otacksamt av MSB.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Fattigdom, pest och mobbning i höstens barnböcker

LÄS MER:Recension: Höstläsning för de minsta och de nästan stora

LÄS MER:Recension: Från bilderbok som utmanar till bok om tonårskärlek på lulesamska

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS