Stina Nylén: Fattigdom, pest och mobbning i höstens barnböcker

Hundars klasskamp på tidigt 1900-tal, systrar i 1700-talets pestepidemi och mobbning och syskonkärlek i vår samtid. Stina Nylén har läst tre barn- och ungdomsböcker fyllda av allvar, humor och komplexa karaktärer.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

9-12: ”Hundägarna” och ”Kattjägarna” av Frida Nilsson, Natur & Kultur

För den som sugits in i Frida Nilssons romanvärld brukar det vara svårt att släppa taget. Därför känns det nästan som en nervsmärta när jag vänder det sista bladet i den nya boken ”Hundägarna”, för det är så uppenbart att berättelsen inte är slut. Som tur är kan jag omedelbart öppna ”Kattjägarna” eftersom de båda delarna ges ut samtidigt. Det kan vara bra att veta att de här böckerna inte tycks vara tänkta som delar i en serie – det är ett enda litterärt verk, helt enkelt, och kanske har förlaget bara rent praktiskt velat göra det lättare för läsaren att hålla i böckerna. Nilssons romaner under senare år har varit rejält tilltagna, som de senaste årens ”Lindormars land” och ”Det tunna svärdet”.

ANNONS

Men som sagt: grejen med Frida Nilsson är att har man väl kommit in i hennes böcker, vilket sällan är svårt, så vill man faktiskt inte ut igen. Hennes gestalter är så komplexa, så motsägelsefulla, så rörande, roliga och irriterande som vi ju mest är allihop, och därför känner man sig hemma i böckerna, hur vemodiga och mörka de än kan vara.

Om det nu låter som om Nilsson skriver realism så är det en sanning med modifikation. Hennes tilltal är realistiskt, likaså teman och motiv, men antingen hon rör sig i en absolut sagovärld, som i ”Lindormars land”, eller i vår egen värld, som i ”Jag, Dante och miljonerna”, finns det ett förhöjt tonläge, en parallell verklighet som Nilsson ofta åstadkommer med hjälp av djur. Andra djur än människan, alltså, men med nog så många gemensamma erfarenheter och egenskaper.

Martin är fosterbarn hos en sträv småbrukare, där den luggslitne hunden Jack har en sovplats under trappan och arbetar så mycket han bara orkar

I den nya volymen, eller volymerna, befinner vi oss i ett tidigt svenskt nittonhundratal. Det vilar en air av arbetarlitteratur över det hela, av Harry Martinson, magra potatisåkrar och slumkvarter, och de allra mest utsatta av de fattiga är hundarna. De talar och ter sig likt oss, men är helt och hållet underklass, föraktade och hunsade även av de mest utblottade människorna. I stort sett kan man säga att de lever antingen som slavar eller hemlösa luffare, och det händer att det osar av gryende, glödande klasskamp när hundar kommer samman.

ANNONS

Martin är fosterbarn hos en sträv småbrukare, där den luggslitne hunden Jack har en sovplats under trappan och arbetar så mycket han bara orkar. Båda vill någon annanstans – Martin vet att han i en småstad långt bort har en biologisk far, och Jack har hört talas om en plats där hundar tas emot som välkomna gäster. Så inleder de sin rymning längs steniga vägar. De flesta de möter är förtryckare eller försupna eller båda delarna. Men de knyter också starka vänskapsband, och fast de båda når sina mål så är det till slut inte där de vill stanna.

Att återge fler detaljer ur en så här av karaktärer, miljöer och stämningar sprängfylld historia skulle vara att i onödan plocka sönder den i bitar. Berättelsen om Martin, Jack och alla de träffar på sin färd är uppriktig, trovärdig, skruvad, med humoristiska stråk och situationskomik i svärtan och utan självklara lösningar.

Ändå känns det skönt i slutet. Det blev så bra som det kunde.

6-9: ”Vitsippor och pissråttor”, av Oskar Kroon (text) och Hanna Klinthage (bild), Rabén & Sjögren

”Vitsippor och pissråttor” är tyvärr en rätt usel titel på en väldigt bra bok. Oskar Kroons och Hanna Klinthages berättelse om mobbning och syskonkärlek har ett djupt personligt tilltal och lyckas på ett smart sätt illustrera läget för det utsatta barnet genom ett småsyskons ögon, ett grepp som gör situationen än mer smärtsam att ta del av – men också varm, underfundigt rolig och sann.

ANNONS

Det är det med Krister, att han har sina egna intressen, som att veta väldigt mycket om rymden. Och så har han yvigt rött hår och svarta glasögon, och varför skulle inte det räcka som anledning för Sacke och hans kumpaner? Det blir mulning, hot, slag, sönderbrända gympapåsar. Och ännu mer eld och rök i en infernalisk slutuppgörelse där lillebror Kaj, berättarjaget, agerar superhjälte. Men den verkliga insatsen ligger nog ändå i den aldrig sviktande lojaliteten med brorsan. Smärtan från det ena syskonet till det andra fortplantar sig i ett absolut kretslopp av solidaritet och kärlek, men inte utan att Kaj själv tillåts bli vansinnigt provocerad av Krister. Det gör historien än mer autentisk.

12-15: Pestblommor av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren

Det börjar köttigt. Pesten drar fram över Stockholm i sin senaste våg i början av 1700-talet. De döda tas först om hand värdigt och begravs enskilt – men snart lastas likkärrorna fulla och massgravarna likaså. Tonåriga Magdalena och hennes lillasyster Ebba hör till de besuttna i staden, så när deras mamma dukar under för sjukdomen kan deras pappa betala för dyra sundhetsintyg, och de förs i all hast ut från staden och till sin moster på landet.

ANNONS

Mats Strandberg är skicklig när han drar upp de historiska penseldragen i början av romanen ”Pestblommor”. Det går nästan att känna stanken från lakan fläckiga av brunt blod och gult var, höra rösterna från skrikande döende. Men så fort barnen lämnat staden kommer en ny stämning strykande över sidorna; den av skräck, förtryck och försummelse.

Moster Katarina är inte snäll. Hon är fördömande och förbittrad, djupt religiös och, som det ska visa sig, också uppfylld av dubbelmoral. Slottet Svartsjös salar ekar tomma och flickorna får en hård tillvaro. Men medan Ebba sakteliga blir upptagen till favorit, biter Magdalena ihop och försöker bevara sin och systerns personligheter, skydda dem från de fanatiska angreppen.

Samtidigt grubblar hon över vem den sjuke pojken på översta våningen är. Och vad gör traktens unge präst under sina täta besök däruppe på vinden egentligen?

Strandberg säger sig ha inspirerats bland annat av Burnetts ”Den hemliga trädgården”, och fast det finns släktskap mellan verken genom den undangömde sjuklingen och i hans och Magdalenas nattliga, gemensamma naturupplevelser, så är det svårt att urskilja någon starkare koppling. Det här är dystert och lite lagom spökligt spännande, långt från den blomstrande moralen i den engelska boken.

Via personporträtten får jag i stället en annan association: moster Katarina och prästen Wallius formar tillsammans ett eko av Jan Malmsjös vedervärdige biskop i ”Fanny och Alexander”. Svartsjös stora, tomt ekande, asketiskt inredda salar matchar perfekt. Och det är också de vältecknade, psykologiskt komplexa gestalterna som jag tar med mig efter läsningen. För riktigt skräckfyllt blir det aldrig.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: Höstläsning för de minsta och de nästan stora

LÄS MER:Skapa fritt – men som de vuxna säger

LÄS MER:Om längtan och om att rota sig i ett nytt land

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS