Lukas Moodysson är direkt oärlig

I Lukas Moodyssons senaste diktsamling ”Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta” duggar referenserna tätt. Det är inte någon enhetlig uppsättning referenspunkter – tvärtom sträcker de sig från Dua Lipa till Joseph Brodsky till Larry Silván.

Diktsamlingen, som är hans första på 13 år, präglas av tvära kast också i sitt formspråk. Liksom i Moodyssons tidigare poesi är den modernistiskt influerad. Ofta kontrasteras det vackra mot det våldsamma och obehagliga: ”blommor växer upp ur de mosade liken på galgbacken / en groda skuttar från näckrosblad till näckrosblad”.

Här skildras en fragmenterad värld i sönderfall. Det är lite som att logga in på Instagram med Putin, Khomeini och Israel och Palestina, det är Robinson, ett gäng poeter, ögonblicksbilder från Malmö, personlig sorg, och en och annan psykologisk floskel. Här finns också, precis som på sociala medier, en stor dos självmedvetenhet.

Det är lite som att logga in på Instagram

Intrycket är att det är för mycket att leva i vår globaliserade värld, man orkar helt enkelt inte. Då blickar jaget bort från den kaotiska samtiden, mot den privata historien: ”Kanske blir jag en dag också den sista i världen / att minnas min farmors syster Ingrid och hennes man Erik”. Dessa minnesdikter är bitvis fina, som den dikt som heter just ”Minne”. Den handlar om ett dödsbesked, vännen Kristian Lundbergs. (De var en gång båda medlemmar av Malmöligan). Raderna ”Jag gick runt här på planeten. / Jag köpte lite lösgodis till ditt minne” förmedlar fint ett slags stum och förvånad sorg.

All poesi präglas av den tid den skrivs i. Oavsett om den är riktad mot de eviga frågorna eller om den, som i Moodyssons fall, präglas av explicita samtidsreferenser. Men då bör poesin inte bara utgöra en spegel för samtiden, utan också rikta om läsarens blick, få denna att se världen på ett nytt sätt. Då får poesin en omvandlande funktion, som gör den till mer av ett prisma för samtiden, än en spegling. En sådan funktion tycker jag saknas i "Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta".

Vad beror det på? Till viss del handlar det om stilen, det är en formlös slängighet som präglar en viss falang av den samtida poesin. Naturligtvis är denna formlöshet också en form – de radbrytningar som vid första anblick kan te sig godtyckliga är i själva verket noggrant uttänkta, dikternas slängiga ton ett medvetet val.

Jag menar alltså inte att formlösheten i sig är dålig, för den kan bli bra, men då krävs mera nerv och språkkänslighet. Med ”nerv” menar jag explosivitet och agens och med ”språkkänslighet” menar jag skönhet: att ord som sätts i relation till varandra får ett vackert ljud, eller en oväntad mening, som gör orden större än sina enskildheter. Sådana rader förekommer, men inte tillräckligt ofta för att väga upp för den självmedvetenhet, som präglar samlingen som helhet.

Som i Långdikten ”oktober – november – december 2023”, i slutet av boken. Dikten behandlar bland annat sjunde oktober: ”feministisk aktivist X skriver att Israel ljuger om våldtäkterna, / inga barn halshöggs / och det var inte Hamas, det var israelerna som dödade sina egna”. För mig är det svårt att läsa annat än som ett ställningstagande av poeten. Detta med de halshuggna barnen är ju ett påstående som senare vederlagts, men som efter sjunde oktober cirkulerade i medierna.

När poeten kommenterar sin egen dikt blir han alltför synlig för läsaren.

Senare i dikten står det: ”OBS! Bara så ni förstår, jag dömer ingen enskild / alla människor är idioter / jag också / jag har sagt så mycket dumt / och skrivit”.

När poeten kommenterar sin egen dikt blir han alltför synlig för läsaren. Med sina överslätande rader om att han inte dömer någon garderar han sig. Det finns många fler exempel. Ett kriterium för bra konst är att den ska vara sann, bara då kan den nerv jag talar om uppstå. Den självmedvetenhet som präglar Lukas Moodyssons diktsamling är oärlig – för poeten gömmer sig bakom den. Antingen med hjälp av sina brasklappar, eller genom att säga ”kolla jag skriver dikter igen / jag bryr mig inte om de blir bra eller dåliga”.

Tråkigt, för det gör jag.

Saga Wallander

Följ