Skönlitteraturen bygger på upprepningar och mönster. I sin självbiografiska bok ”Inferno” (1897) ägnar sig August Strindberg åt att medelst misstänksamhet förstärka dem. Romanen inleds med att han bryter med sin andra hustru eftersom hon vill hindra honom från att bli kemist. Även universitet Sorbonne motarbetar honom. Professorerna på naturvetenskapliga institutionen vägrar att erkänna hans begåvning.
Följer gör ett ihärdigt tolkande av tecken. Det egna örngottet liknar människoansikten och antika skulpturer. Författaren intygar att han inte låter sig skrämmas. Värre då när han flyttar till ett nytt hotellrum bara för att upptäcka att han från det har utsikt över hundra bekvämlighetsinrättningar: ”En pojke, som bor i huset, går på avträdet bakom min rygg i den illa dolda avsikten att förarga mig.” Upplevelsen är tyvärr bekant för alla som bor i lägenhet.
Till denna vardagliga förföljelsemani kommer idén om en ondskefull man vid namn Popoffsky som har anlänt till Paris för att mörda Strindberg. Att gemensamma bekanta hävdar att så inte är fallet utgör ett bevis i sig: ”När jag rent ut frågade om Popoffsky fanns i Paris, svarade han nej så tvärt att lögnen föreföll mig uppenbar, och vi skildes åt.” Är skildringen allvarligt menad eller använder Strindberg paranoian som litterär metod?
Åsikterna går isär. Klart är i alla fall att ”Inferno” särskiljer sig från den sedvanliga, slentrianmässiga självbiografin. I den har jaget en sammanbindande funktion. Här är det ett antal varsel som strukturerar romanen. Det är inte Strindbergs förhållande till världen, utan världens förhållande till Strindberg som är bokens ämne. En alltför psykologiserande läsning missar det.
Så gör självbiografin sig själv till roman, genom att söka det romanlika i verkligheten.
I sin roman ”Skärvorna” (2023) går Bret Easton Ellis till väga på liknande sätt. Den åldrade författaren återvänder till sitt tonår och sista året på high school, då Hollywood Hills plågades av en seriemördare och han själv fick en ny klasskamrat. För den unge Bret är sambandet uppenbart. Eller är det författaren in spe som låter tanken skena i väg? Bret samlar indicier. Att ingen tror honom bekräftar bara vilken skicklig manipulatör klasskamraten är.
Så gör självbiografin sig själv till roman, genom att söka det romanlika i verkligheten. Albert Camus ”Främlingen” (1942) kan sägas fungera på motsatt vis. Dess huvudperson Meursault låter sig styras av slumpen. Hans mor dör. Han åker på begravning. Han går och badar. Han träffar en kvinna. De går på bio. Pinad av solen mördar han en man.
Bokens andra del består av en rättegång där dessa händelser binds samman av åklagaren, för att visa vilken förhärdad brottsling Meursault är. Dagen efter sin mors begravning har han gått till badet där han träffar en kvinna som han sedan följer med på bio för att se en komedi!
Intressant här är hur Camus upphäver den logik som utgör romankonstens själva grund. En berättelse förutsätter orsak och verkan. Följdriktigheten är inskriven i språket som sådant, i och med att en mening följer på en annan. Det är ett förhållande som en bra roman eller självbiografi aldrig får ta för givet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Skärvorna” av Bret Easton Ellis
LÄS MER:Recension: ”Herscht 07769” av László Krasznahorkai
LÄS MER:Så här borde varje bok inledas
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
