Johann Sebastian Bach föddes i staden Eisenach, belägen mitt i Tyskland och sedermera del av DDR. I dess absoluta närhet ligger den fiktiva staden Kana, varifrån en sinnesslö jätte vid namn Florian skriver en serie brev till förbundskansler Angela Merkel. I de första av dem varnar han för jordens undergång. I de följande hävdar han att det finns räddning i musiken. Florian har skrämts av kvällsföreläsningar om kvantteori. Nu förförs han i stället av Brandenburgkonserterna.
”Herscht 07769” är ungerske László Krasznahorkais åttonde roman och den femte att översättas till svenska, av Daniel Gustafsson. Som vanligt handlar det om en vildsint, infallsrik och föga insmickrande prosa utan punkter och styckesindelning. Texten rör sig obehindrat mellan de olika hushållen i Kana, likt en panorerande kamera som vägrar klipp. Här finns inget utrymme för läsaren att hämta andan.
Fast inledningsvis är det lite sömnigt ändå. Florians vardag maler på. Den unge mannen bor ensam i en lägenhet i ett höghus och arbetar som klottersanerare. Hans ständigt svärande chef Bossen är hängiven nynazist och tvingar Florian att medverka i den lokala föreningens möten, liksom att bevista de av honom grundade Kanasymfonikernas repetitioner. Instängd i sin egen begränsade värld och vänligt inställd till sin överordnad förstår Florian nästan inget av vad som pågår.
Sedan börjar allt att falla samman. Våldsamma vargar stryker runt i stadens utkanter och attackerar ett picknickande par. Någon begår ett terrorattentat. Följer gör en lång rad mord. Kanaborna vågar inte längre lämna sina bostäder. Där texten inledningsvis framstod som en monoton massa, i vilken allt vägde lika för att allt var lika tråkigt, tycks frånvaron av pauser nu stå för en befogad upprördhet. Det lilla tyska samhället styrs av skräck.
Krasznahorkai verkar vilja göra upp med föreställningen om konsten som obetingat god.
Lyckligast är de som inte märker av det. Den irriterande tant Ingrid vandrar från hus till hus och kräver att invånarna anmäler sig till hennes krysantemumtävling. Skogsvaktaren försöker sälja på grannarna sin egenodlade honung. Några av de mer betydande männen börjar dricka för mycket likör. Herr Köhler som stod för föreläsningarna i kvantteori förlorar förståndet. Inför katastrofen återstår enbart att förskansa sig i sig själv.
Krasznahorkai visar skrämmande tydligt hur snabbt och enkelt en civilisation kan falla samman. Det blir än värre när människorna svarar med rädsla och misstänksamhet. Samtidigt har boken undertiteln ”Florian Herschts roman om Bach”. Finns det någon hjälp att finna i kulturens främsta yttringar?
Knappast. Faktum är att den nynazistiske Bossen älskar den berömda kompositören. Och det myckna mördandet i bokens andra halva ackompanjeras av hans musik. Krasznahorkai verkar vilja göra upp med föreställningen om konsten som obetingat god.
Kanske är det så man ska förstå att ”Herscht 07769”, till skillnad från exempelvis ”Seibo där nere”, inte är någon fulländad roman. Mot slutet när trådarna ska knytas ihop tar Krasznahorkai till det billigaste av knep. Ett osannolikt sammanträffande förklaras med att det är sådant som bara skulle kunna hända i en bok.
Annat lämnas helt därhän och den befriande samstämmighet som följer med stor litteratur, tanken om en möjlig ordning, uteblir. ”Herscht 07769” stannar vid det slumpmässiga och dissonanta.
Är det ett medvetet misslyckande av Krasznahorkai? Jag vet inte. Bristen verkar i alla fall bekräfta romanens inledande motto: ”Hoppet är ett misstag”.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Kort världshistoria med figurer” av Andreas Lundberg
LÄS MER:Recension: ”Moskoviaden” av Jurij Andruchovytj
LÄS MER:Recension: ”Om uträkning av omfång 2” av Solvej Balle
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
