Ur. Världens kanske första stad. Anlagd för 7000 år sedan. Och ändå märkligt modern – jag tror det var Gert Wingårdh som sa att man hade kunnat möblera de där lerhusen med Ikea-möbler och levt tämligen bekvämt.
Med det i åtanke, med så pass oförändrade basbehov och med så pass lång stadsplaneringserfarenhet i ryggen, hur kan det komma sig att vi har så svårt att planera trivsamma städer? Hur kan det komma sig att så mycket av det vi bygger är linjalraka led med fyrkantiga prefabbare på fyrkantiga tomter i ett fyrkantigt formspråk som till och med får ziqquraten på torget i Ur att framstå lattjo-lajbans? Varför bygger vi så viljelöst när vi ju bevisligen har kunskapen att bygga vackert, vänligt och varierat?
Har vi kanske glömt bort vad stadsplanering i grund och botten betyder? Frågan aktualiseras av utvecklingen i Frihamnen och nyinvigda Jubileumsparken och Jubileumsbadet. En satsning som beskrivits som fullkomligt unik; ”Vi ska göra något som ingen sett tidigare”, påstod Lena Andersson, VD för Älvstranden utveckling, i en GP-intervju 2016. Kanske något av en överdrift, men bara lite grann, för parker i den här storleken, i ett tidigare industriområde – sådana anläggs definitivt inte varje dag. Och en badanläggning öppen för alla, där vem som helst tillåts doppa sig gratis – har centrala Göteborg någonsin tidigare förärats en?
I dag är kvalitet ett undantag. Och de planer som de kommunala planerarna vanligtvis planerar kan bäst beskrivas som profitplaner.
Jag undrar, varför är sådana här offentliga investeringar så sällsynta? Definierar inte just satsningar som badet och parken vad stadsplanering faktiskt handlar om? Om att skapa mötesplatser. Om att bygga en stadsstruktur som stärker invånarnas sammanhållning, som underlättar idéutbyten och handel, som överbryggar inkomstklyftor och kulturskillnader. Som för människor närmare varandra.
Åtminstone var det så förr. Och du behöver inte gå hela vägen tillbaka till Ur, det räcker att titta på Göteborgs 300-årsjubileum, sommaren 1923, då Konstmuseet och Liseberg och Svenska mässan och Botaniska trädgården och Slottsskogsvallen och alla de andra fantastiska institutionerna invigdes. En storsatsning på det gemensamma. I en tid då man, precis som i dag, brottades med bostadsbrist, segregation, inflation och sviterna av en pandemi. Men ändå – eller kanske just därför – prutade man aldrig på stadsbyggnadskvaliteten.
I dag är kvalitet ett undantag. Och de planer som de kommunala planerarna vanligtvis planerar kan bäst beskrivas som profitplaner. De delar in kommunal mark i tomter – ritsch-ratsch! – och säljer till högstbjudande – ka-ching!
En framtid som nu även Frihamnen går till mötes. Vi får vara glada för badet och parken, för några fler liknande investeringar i det allmänna kommer det inte bli, det har politikerna gjort klart. Det kostar för mycket, menar man. Eller mer precist, den ekonomiska vinsten kanske inte kommer dyka upp på kommunkontot förrän på andra sidan mandatperioden – så varför anstränga sig.
Tänk om våra förfäder resonerat lika kortsiktigt.
Urdumt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ekmansgatan 5 hamnar farligt nära kostymfesten
LÄS MER:Låt göteborgarna få bada i älven
LÄS MER:Recension: Liseberg Grand Curiosa Hotel
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
