”Ha! Där fick ni så ni teg!”
Är det så han resonerat?
”Ni tiggde om det, skyll er själva!”
Gert Wingårdhs nya hotell för Liseberg är byggt i klassisk stil. Typ. Det är kornischer och gördelgesimser och konsoler och hörnkedjor och kolonnetter och pilastrar och tympanoner och frontespiser och blindfönster och allt vad det nu heter.
Men svänger du vänster har du Norr Mälarstrand. Och svänger du höger dyker det upp något rostigt kolonialvarulager som hade kunnat stå i Frihamnen, en cortenplåtsfasad pyntad med nostalgiska reklamskyltar för sockerdricka eller Salubrin eller något. Arkitektur som simpel scenografi. Vilket man förstås hade kunnat ursäkta, Liseberg är ju ändå ett nöjesfält, spektakel är hela affärsidén.
Om nu slutresultatet faktiskt varit spektakulärt, vill säga.
Uttrycket spretar. Och inte bara estetiskt, för från luften liknar den väldiga byggnadskroppen en stjärna med fem spetsar, där navet innehåller trappor och hisschakt och spetsarna hotellrum i oändliga rader. En rationell planlösning som känns igen från viktorianska panoptikonfängelser. Oscar Wilde ruttnade bort i ett av dem: ”I longed to die.”
Enda rättesnöret: allt måste se gammalt ut. Helst antikt. För det har Göteborgspolitikerna bestämt
Det är dessa fem spetsar som blivit utspökade i olika arkitekturstilar. Pluderhosor, puderperuk, cylinderhatt, puffärm, monokel, knickers, blåställ – Butterick’s-förklädnader där kostymerna har noll och intet med varandra att göra. Enda rättesnöret: allt måste se gammalt ut. Helst antikt. För det har Göteborgspolitikerna bestämt: ”Traditionell arkitektur skall främjas.”
Hotellet ligger en bit in från Södra vägen. Eller om det är Mölndalsvägen (var övergår egentligen den ena i den andra?). Eller om det är Vintergatan, för stjärnan relaterar inte ett dugg till omgivningen, är ritad som en solitär, lyser ensam i mörkret när jag anländer i skymningen en onsdagseftermiddag.
Men så finns här inte heller jättemycket att relatera till; mittemot ligger ett 70-talshus i uringult tegel med loftgångar i bajsbrun plåt och till vänster ett p-hus och till höger byggplatsen för Lisebergs vattenland (öppnar till sommaren) och att generera stadsliv här, mitt bland dessa klumpedunser, det är förstås svårt. Men inte omöjligt.
Hade bamsebyggnaden i stället placerats i gatuliv hade hotellets kafé och bar kunnat möblera trottoaren med stolar och bord under polkagrisrandiga markiser i skenet av färgade lyktor, givit de bullrande bilarna en match. Men nu finns här inte ens en trottoar. För det ville inte Liseberg ha; hotellrummen mot vägen riskerade uppfattas som mindre attraktiva, ekonomin kunde påverkas negativt.
Evenemangsstråket är ungefär två kilometer långt. Att gå sträckan tar inte mer än 20 minuter. Men det känns som 20 ljusår
Evenemangsstråket är ungefär två kilometer långt. Att gå sträckan tar inte mer än 20 minuter. Men det känns som 20 ljusår, för du kryssar över (tomma) parkeringsplatser och sicksackar mellan (tomma) cykelställ och varje tecken på liv, även om det så är en krossad 75:a Koskenkorva i rännstenen, tas tacksamt emot.
En ödslighet vi känner från industriområden, intill motorvägar, men som här skär rakt igenom centrala staden. Ullevi, Bergakungen, Scandinavium, Svenska mässan, Universeum, Världskulturmuseet – alla hangarstora, sig själva nog, obstinat ovilliga att knyta an till staden runtomkring.
Precis som Lisebergshotellet alltså. Vacker näva, spirea, tall och ek har i och för sig planterats i kärl stora som swimmingpooler, de markerar tomtgränsen. Men rabatternas huvudsyfte visar sig vara att värna, att omöjliggöra att någon lastbil dönar rakt in i hotellfoajén. De är skodda med granitstenar så bumliga att blocken hade kunnat vara hämtade ur Carolus rex, Göteborgs gamla stadsmur. Och däremellan sticker svarta anti-terror-pollare upp, jag räknar till 23 stycken, placerade med bara någon meters mellanrum. På kvällen, när den illröda lysdiodranden tänds i toppen, liknar de en armé ilskna rymdrobotar.
Detta är vad som möter dig när du anländer. Du trixar din rullväska in mellan R2D2:s sataniska kusiner och korsar den vidsträckta betongstensöknen (84 kronor kvadraten på Byggmax), nästan blundar för att slippa se tristessen (det går, ledstråket för blinda är så tilltaget att du nästan vrickar fötterna i rillorna), innan du stannar framför entrén, ett rusticerat granitvalv flankerat av två imperialistiska lejon från Kina.
Just detta är byggnadens största svaghet: den poserar, sprätter, spelar viktig. Har en uppblåst självbild.
Bestarna har troligtvis hämtats från något löpande band i Shanghai, men de är snarlika de där Ming-lejonen som flankerar Röhsskas pampiga trappa, och just den kejserliga ståtligheten vill hotellet åt; Grand Curiosa står skrivet i guld ovanför valvet, ett valv som är millimeterprecist centrerat på fasaden, en fasad som alltså låtsas vara många hundra år gammal.
Terroristplanteringarna är i sin tur symmetriskt placerade i förhållande till entrén, så som samhällsbärande institutioner ofta gör (Götaplatsen, universitetet på Vasaplatsen) för att betona sin betydelse. Med den skillnaden att Lisebergshotellet bara är ett simpelt Lisebergshotell som inte fattar att det bara är ett simpelt Lisebergshotell.
Just detta är byggnadens största svaghet: den poserar, sprätter, spelar viktig. Har en uppblåst självbild. Och inget fel i det nödvändigtvis – fåfänga har fött några av världens vackraste byggnader – men när den pösmunksattityden saknar grund, när byggherren enbart sett till sig själv, sitt eget bästa, då sticker prålet i ögonen. Då framstår ornamenten som tomma gester, i stil med dem som trollkarlar gör med ena handen medan de stjäl din plånbok med den andra.
Politiskt borde en sådan här exploatering förstås ha varit fullständigt omöjlig. De senaste tio åren har våra folkvalda propagerat för ”blandstad”, ”liveability” och ”förtätning”. Men här gör man tvärtom, fortsätter gamla tiders rationella funktionsseparering. Alla lärdomar om hur stadsliv genereras tycks ha virvlat ner för ödestråket som någon ökenbuske i en Sergio Leone-film, förbi alla Belgian Blue-byggnaderna, rakt ut i tomma intet.
För inte kan väl politikerna mena att ett 30 000 kvadratmeter stort hotell, åtta våningar högt, där inget rum har färre än fem sängar(!), är botemedlet mot evenemangsstråkets elefantiasis-sjuka?
Eller ett 14 000 kvadratmeter stort vattenland?
Och till våren öppnar World of Volvo…
Varför i hela friden har Gert Wingårdh, landets kanske mest progressiva arkitekt, valt att rita denna pastisch? Eller är det en parodi?
Dessutom, varför i hela friden har Gert Wingårdh, landets kanske mest progressiva arkitekt, valt att rita denna pastisch? Eller är det en parodi? Är det så man bör bedöma byggnaden, som ett försök att en gång för alla visa politikerna att ny arkitektur i traditionell stil alltid kommer uppfattas som en billig kopia av originalen? I sådana fall har han lyckats. Men det är en dyrköpt seger, för här har ett helt stadsrum offrats. Ett helt område som hade kunnat bebyggas med hundratals lägenheter, med butiker och restauranger, med en prunkande promenadväg längs Mölndalsån (som nu är helt och hållet taggtrådsavstängd). För att injicera lite normalitet i detta Schwarzeneggerland.
Men om här nu nödvändigtvis behövdes just ett hotell, hur borde det då ha sett ut?
Svaret finner du överraskande nära. Alldeles bortom lejonen. För halvvägs framme vid incheckningsdisken tvärstannar min resväska och jag på det schackrutiga golvet under en skulptur av tarzansvingande apor och bläckfiskar och sköldpaddor och ugglor och en sextant – inte en sex tant, det här är ett familjehotell – och kompasser och skot och skeppsrattar som tydligen ska vara en referens till herr och fru Daler, smugglarparet som i Lisebergs fantasi byggt det här ”privatpalatset”, seglat på Ostindiefararen, hämtat hem containervis med exotiska växter, rispapperslyktor, plisserade solparasoller, drakmasker, medaljongtapeter, snidade träkrokodiler, fenixfåglar, allsköns ståtliga stoppmöbler i sammet med guldfransar à la Sergeant Pepper, snidade pallar i form av miniatyrflodhästar, koffertar som kan extraknäcka som bord, tennfat, kopparstick, påfågelfjädrar, botaniska planscher, gigantiska terrakottaurnor och ännu större Qing-vaser, fyra meter höga (i något plastmaterial), hela taket ser ut att vila på dem. En rutschkana papiljottkrullar sig från andra våningen ner till receptionen, spottar ut barn på rad.
Det är ett fullkomligt bisarrt sceneri. Totalt barockt (nämnde jag att Cheeta och kompani är guldsprayade?). Som att kliva in i en målning av Hieronymus Bosch.
interiören rymmer precis det spektakel som exteriören saknar
Men i kontrast till den pretentiösa fasaden är det förlösande. Humor, självironi, excess, galenskap – interiören rymmer precis det spektakel som exteriören saknar.
Man önskar man kunde vända ut och in på kåken.
Ansvariga inredningsarkitekter är inte Wingårdhs utan tre andra göteborgskontor: New Order, Arqin och Malcus (Okidoki har gjort restaurangen på taket). Trion har skickligt tagit fasta på den formvilja som hör nöjesfältet till, som Liseberg förädlat i hundra år i år.
Ett sprittande språk som går igen även i cellerna, förlåt, hotellrummen (jag avstår våningssängen och den utdragbara tältsängen till förmån för dubbelsängen) där huvudnumret är en smått magnifik sammetsgardin som spänner från golv till tak och vägg till vägg och föreställer ett bergslandskap, dimhöljt, sett från en tempelbyggnad. Ett motiv som skulle kunna vara hämtat från de glaserade tallrikar som Ostindiefararen fraktade hem.
Där utanför är landskapet ett annat. Mullvadar i reflexvästar som gräver Västlänken, kontorsråttor i de nya Gårdaskraporna som gör sig redo att åka hem till provinsen, ett lämmeltåg av turister som – tacketi-tacketi-tacketi-tacketi! – rullar sina resväskor över rillorna och betongöknen bort till en dubbeldäckare som ska ta dem långt härifrån.
LÄS MER:Lisebergskaninen är barnens superstjärna
LÄS MER:Titta in i Lisebergs nya hotell Grand Curiosa
LÄS MER:Så blir Lisebergs nya storsatsning Oceana i Göteborg– se bilder inifrån äventyrsbadet
LÄS MER:Nu får barnen testa Lisebergs nya hotell – och sätta betyg
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
