Johan Hilton: Svenskar älskar att gotta sig åt ensamma människor

Länge har svensken vältrar sig i berättelser om den alienerade människan, och utbudet har inte direkt varit skralt. Johan Hilton läser två aktuella romaner – och spår en ny trend av ensamhetsskildringar.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Att vara svensk är att bekymra sig för att bli ensam.

Är det ett trauma från folkhemsårens statsindividualism? En nationell benägenhet till svartsyn? En fallenhet för flockmedvetenhet?

Svenska kulturyttringar har i alla händelser länge funnit en särskild lockelse i att vältra sig i skildringar av den alienerade människan.

Den gamla kvinnan som fyller år, men glöms bort av sina barn i Vikingarnas ”Den stora dagen” och den sömnlösa mannen i Kjell Höglunds ”Man vänjer sig”. Farfadern som gråter över tårtan på sjukhemmet i Roy Anderssons ”En kärlekshistoria” och den deprimerade Klas Katt i Gunnar Lundkvists serier. ”Visa från Utanmyra” och värmländske Roland i ”Torsk på Tallinn”.

ANNONS

Och så Erik Gandinis nästan komiskt pessimistiska ”The swedish theory of love” från 2015, naturligtvis. En dokumentärfilm som utmålar Sverige som ett känslokallt och genomrationellt helvete där gemenskaperna lösts upp, döda pensionärer ruttnar bort i sina lägenheter och sammanbitet onanerande män ruskar fram sina bidrag till självständiga singelkvinnors provrörsbefruktningar.

Nu i vår sällar sig ytterligare två romaner om ensamhet till en redan betydande svensk verksförteckning. Den ena, Sofia Lilly Jönssons debut ”Ett bortkastat liv”, recenserades i veckan här i GP av en entusiastisk Martina Montelius. Den andra, Göteborgsförfattaren David Norlins ”Vikarien”, är en naturalistisk bjässe på nära tusen sidor och kommer ut i början av april.

Båda böckerna är mycket bra, det ska sägas direkt. Hos Jönsson följer vi en kvinna som efter sin psykiskt sjuke fars död inser vidden av sin egen ensamhet – bekantskapskretsens omsorger sträcker sig inte längre än till hjärtemojis på Facebook.

Gemenskaperna ter sig som något av en hägring också hos Norlin. Här heter huvudpersonen Anna och är en avhoppad lärarstudent som tillbringar kvällarna med att sticka, ha huvudvärk och titta på en sjukhusserie i datorn.

Båda är de omslutna av ensamhetens hinna. Det visar sig inte minst i omvärldens förstulna reaktioner på deras belägenhet: den beklagande bitonen, det medlidsamma ögonkastet, huvudet på sned.

ANNONS

Huvudpersonen i ”Ett bortkastat liv” funderar i essäistiska stycken på vad denna oombedda och ofta beskäftiga medömkan betyder. Och misstänker att det rör sig om projiceringar: ”Att ge råd fick dem att känna sig förträffliga, det kändes som att de brydde sig utan att det kostade dem något för egen del. De pratade om sig själva, men fattade det inte.”

Det är en ganska symptomatisk reflektion för båda personerna i böckerna. Det som gör ”Vikarien” och ”Ett bortkastat liv” så intressanta är nämligen att varken Anna eller Jönssons berättarjag – till skillnad från många ensamma föregångare i svenska kulturyttringar – framstår som särskilt tragiska. Ensamheten är förvisso en grå omständighet, men varken ett trauma eller något att egentligen begråta.

Men herregud, ta inte allt så bokstavligt. Ha lite tålamod med dina medmänniskor.

I den mån den är ett faktiskt problem går det snarare att härleda till materiella orsaker. Som en arbetsmarknad och ett ekonomiskt system som bygger på utbytbarhet och där unicitet förvisso är en eftersträvansvärd egenskap – men där få får chansen att ge långvariga uttryck för den. Och i stället kastas ut i sjukskrivningens isolering när de inte pallar trycket.

Anna, till exempel, är springvikarie på en högstadieskola. En titel som i sin tur snart visar sig symboltyngd – hon inleder en relation med en nyseparerad tvåbarnsfar och blir, även som plastmamma, något av en ersättare för den verkliga modern. Men det grundläggande skälet till att hon drar sig undan världen är att hon återhämtar sig från en utbrändhet och helt enkelt inte har energi kvar att delta i den.

ANNONS

Berättarjaget i ”Ett bortkastat liv” är, å sin sida, frilansande kulturjournalist, utlämnad till såväl sina uppdragsgivare och lynniga mediekonjunkturer. Hennes allvarliga anspråksfullhet och rättframhet tycks samtidigt ha legat henne i fatet karriärmässigt, hon är inte den som åsiktsskiter om en Tiktok-challenge direkt.

Men båda är också ganska jobbiga. Annas lågintensiva ältande och de andliga och moraliska anspråken hos huvudpersonen i ”Ett bortkastat liv” gör att man ibland bara vill ingripa i handlingen, ruska om dem och ropa: men herregud, ta inte allt så bokstavligt. Ha lite tålamod med dina medmänniskor. Ibland kan snack bara vara just snack, ett socialt smörjmedel som inte betyder något, men är trevligt att sysselsätta sig med.

Samtidigt är det precis det som gör ”Ett bortkastat liv” och ”Vikarien” till så levande läsning. För pulserande mellan raderna finns i grund och botten något viktigare än ekon av andra schablonfyllda skildringar av ensamhet: en längtan efter ärlighet, efter rak kommunikation människor emellan, efter verkliga möten. Att betyda någonting för en annan människa.

Jag är inte säker på att det är en längtan som beskriver ensamheten lika entydigt, lättrallat och klatschigt som Vikingarnas ”Den stora dagen”. Men jag tror att den kommer att få oss att prata en del om både ”Ett bortkastat liv” och ”Vikarien” i vår.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:I Putins blick finns inga samvetskval – bara iskyla

LÄS MER:True crime väcker den blodtörstiga sadisten i oss

LÄS MER:Min väns blick är tom. Snart utvisas han till Västbanken

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS