Få upplevelser kastar en människa in i sig själv som röjandet av en död förälders bostad. Sofia Lilly Jönsson, en av Sveriges noggrannaste och klokaste kulturskribenter, inleder sin debutroman “Ett bortkastat liv” med den 37-åriga huvudpersonens konfrontation med sin nyss avlidne pappas tomma hem, i vilket hon själv vuxit upp.
Trots att fadern sparat allt från sina tidigaste skolarbeten och framåt är lägenheten ren och välstädad. Ett av de tre rummen kallas “gamla rummet”, och används bara undantagsvis. Där ser tiden ut att ha stannat på 1800-talet, och det slår mig att ensamhetens kanske största baksida är att tiden tappar i betydelse.
Utan livsvittnen, utan andras öden korsande ditt eget, riskerar både årens gång och vad du ska göra i dag att bli allt mindre viktigt. Och rörelsefriheten vittrar sakta till tomhet när den inte har några begränsningar att ta spjärn mot.
Bokens pappa har bakgrund som musiker, men har länge varit sjukpensionär sedan den psykiska hälsan störtat samman. Dottern lever ensam och skriver om musik och kyrkoliv, i likhet med bokens författare. Är det uppväxtens fel att hon inte skaffat en egen familj? Är det överhuvudtaget fel?
Så vad gör ett liv bortkastat? Bara den som lever just det livet kan svara.
Vad som kunde ha varit en standardmässig föräldrauppgörelse växer till en vidräkning med Gud och livet självt, och till efterforskningar om den verkliga personen Anna, som levde i prostitution i förra sekelskiftets Stockholm. Men mest av allt är det möjligen en större frågeställning kring skuld och ansvar boken kretsar kring.
Den som inte binder sitt liv till andras undgår mycket ansvar, och därmed den tyngsta skulden för andra människors plågor. Samtidigt blir det svårare att veta när de egna föräldrarna ska släppas fria. Å andra sidan: att fylla sitt liv med barns och makars angelägenheter kan fungera som en utmärkt flykt från sig själv. En flerbarnsmamma har inte tid att utforska sitt inre, om hon nu inte vill bli anklagad för bristande engagemang den dag avkommorna går i psykoanalys.
Så vad gör ett liv bortkastat? Bara den som lever just det livet kan svara. Men det ovanliga med Sofia Lilly Jönssons text, som rör sig i tassemarkerna mellan tankebok och utvecklingsroman, är att den inte riskerar att bli så självcentrerad som så kallad autofiktion av i dag lätt anklagas för att bli. Snarare skyddar fiktionaliseringen författaren mot läsarens drift att snoka, och tentaklerna bakåt i tiden och ut mot livet i stort får boken att snarast handla om den existentiella ensamhet som är grundvillkoret för mänsklig existens.
Man skulle kunna beskylla “Ett bortkastat liv” för spretighet och bristande koncentration, men det vore att missförstå den. Det här är en sorts filosofisk spänningsroman med inslag av folkbildning, och som sådan är det dess plikt att svepa brett med sökarljuset.
Sofia Lilly Jönssons berättarröst är på samma gång vredgad och samvetsgrann, och jag litar på den oavsett om den beskriver kartan över den döde faderns samlade katastrofer eller universums snedställda beskaffenhet. En ovanligt mogen debut av en ensamseglare med säker stilistisk styrkraft.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Haggor” av Victoria Smith
LÄS MER:Recension: ”Vildsvinet” av Adam Svanell
LÄS MER:Recension: ”Jag önskar mitt hem aska” av Darja Serenko
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
