Johan Hilton: I Putins blick finns inga samvetskval – bara iskyla

Till skillnad från Trump, Bush och Blair har Putin varit en påfallande sällsynt gäst i den i övrigt realitysjuka 2000-talsfiktionen. Tills nu. Men än har ingen lyckats ta sig innanför pannbenet på despoten, menar Johan Hilton.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Man ska vara försiktig med att åberopa den sönderciterade Winston Churchill. Men den brittiske statsmannens beskrivning av Ryssland är fortfarande aktuella: ”a riddle, wrapped in a mystery, inside an enigma”.

Få stormakter har varit så skickliga på att anamma en nimbus av mystik och oförutsägbarhet som just Ryssland. Få ryska despoter har heller så medvetet livnärt sig på schablonbilden av denna nationella mystik som just Vladimir Putin. Att iaktta honom under hans offentliga framträdanden har i över tjugo års tid varit som att stirra in i den totala tomheten. Det askgrå ansiktet, fullkomligt renons på uttryck eller kval över sin skuldbörda: Litvinenko, Nemtsov, Navalnyj. Georgien, Krim, Ukraina.

ANNONS

Växelspelet mellan yttre oberördhet och den brutalitet som dväljs där under torde egentligen vara mumma att utforska för vilken författare, regissör eller konstnär som helst. Men medan flera av det nya millenniets andra stormaktspolitiker – från George W Bush till Tony Blair och Donald Trump – utgjort föremål för diverse romaner, filmer och pjäser har Putin varit en påfallande sällsynt gäst i den i övrigt realitysjuka 2000-talsfiktionen.

Kanske för att man föreställt sig att den ryske presidenten faktiskt inte har något inre liv överhuvudtaget. Kanske för att man vet så lite om honom att det knappt ens är värt att fantisera. Kanske för att rysk desinformation och trollfarmer undergrävt själva poängen med politisk fiktion. I en värld där ingenting är sant och allting är möjligt blir den bara ytterligare ett villospår i de alternativa sanningarnas spegellabyrint.

Möjligen står vi nu inför en förändring. De senaste åren har ett antal fiktiva skildringar av Vladimir Putin börjat dyka upp. Eller kanske snarare: skildringar som lånar av fiktionens verktyg för att begripliggöra honom, som söker någon form av mänsklig logik bakom den uttryckslösa masken.

Härom hösten kom till exempel Darryl Cunninghams serieroman ”Putins Ryssland: En diktator blir till”, en sorts crash course i två decenniers putinism och nedmontering av den sköra ryska demokratin.

ANNONS

Nu under vårvintern har ytterligare två exempel tillkommit: Lena Einhorns ”Kameleont” som skildrar Putins väg mot makten i dokumentärromanens form. Och så den italiensk-schweiziske Giuliano da Empolis lysande ”Trollkarlen i Kreml”.

Intressant nog står de båda författarnas Putinfigurer delvis i kontrast mot varandra.

Båda är läsvärda på varsitt sätt. Einhorns bok är rakt berättad och pedagogisk i anslaget – till uttrycket mer av en traditionell dokumentär än gestaltad roman. da Empolis ”Trollkarlen i Kreml” utgör på många sätt motsatsen – en mörk och sofistikerad thriller med ett lustfyllt, sirligt och ofta ironiskt laddat språk.

Intressant nog står de båda författarnas Putinfigurer delvis i kontrast mot varandra. Hos Einhorn är Putin en förhållandevis typisk Jago-figur som tycks ha en plan utfärdad redan från början. Här antar han länge skepnaden av en sorts Sovjetnostalgins staffagefigur som gör sitt bästa för att smälta in i tapeten – men samtidigt viskar saker i folks öra i precis rätt ögonblick och får dem att tro att de handlar i egen sak, när de i själva verket tjänar hans.

da Empolis Putin är mer, om inte ambivalent och flerskiktad, så stadd i högre utveckling. Den sluge premiärminister som, via berättarjaget, möter läsaren en bit in i romanen tycks, åtminstone skenbart, ointresserad av att ta över presidentskapet efter Jeltsin när det historiska tillfället infinner sig. Det är först efter hand som småskurken förvandlas till fullfjädrad postmodern tsar med en Gollum-relation till makten. Vad som driver honom? Omständigheterna och en mörk passion för strategi, vad det verkar.

ANNONS

Ändå blir förvånansvärt lite sagt om Putin som person i båda böckerna. Förvisso söker varken Einhorn och da Empoli förmänskliga eller psykologisera honom. Snarare skildras Putin genom den närmaste omgivningens blickar. Men denna försiktighet inför att ta sig innanför pannbenet på sin centralgestalt bidrar i viss mån också till att förstärka Putins nimbus som en personifikation av den churchillska ryska gåtan. Han förblir en kaotisk kraft som man aldrig riktigt kan komma in på livet eller ens begripa, en diktaturens formel i människogestalt.

Kanske finns det heller inget annat där, förutom maktlystnaden, våldet, viljan att dominera och förgöra. Berättaren i ”Trollkarlen från Kreml”, en av Putins närmaste rådgivare, tycks åtminstone vara inne på det spåret när han talar om putinismens Ryssland: ”Glöm de avancerade strategierna. Folk tror att maktens centrum är hjärtat i en machiavellisk logik när det i själva verket är centrum för det irrationella och begäret, som en skolgård där elakheterna ges fritt och ostraffat utlopp utan hänsyn till vare sig rättvisa eller enkel logik.”

Med veckans svenska Natomedlemskap – och vems anfallskrig som till slut utlöste det – finns anledning att fundera på det citatet. Samt, förstås, att läsa både Einhorn och da Empoli.

Läs mer i GP Kultur:

ANNONS

LÄS MER:Recension: ”Kameleont” av Lena Einhorn

LÄS MER:True crime väcker den blodtörstiga sadisten i oss

LÄS MER:Kulturen har blivit ett sömnpiller

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS