Konkurrensen är förvisso inte mördande – än. Men under veckan levererade SVT årets deppigaste kulturnyhet: allt fler använder kultur som sömntablett.
”Många är rädda för att ta sömnmedel. Då testar man något mjukare i stället”, säger sömnforskaren Christian Benedict till SVT:s Kulturnyheterna.
Det vi nattar oss med tycks framför allt vara digitala uttryck: ljudböcker, poddar, musik, filmer och sociala medier.
Just den senare kategorin har jag visserligen ingenting emot att man nickar till över. (Även om man inte kan låta bli att vara betänksam över att ryska påverkansoperationer på X även ska inverka på nattdrömmarna.)
Men man kan förstå om romanförfattare skulle känna sig lätt förnärmade. Här har de suttit i år, ibland närmare ett decennium, och betat av plågsamma arbetsdagar vid sin laptop, lagt till och dragit ifrån, raderat allt och börjat om, knepat och knåpat med listigt utformade dramaturgiska bågar.
Och så använder folk det man gjort som sömnpulver. De hade lika gärna kunnat göra som Jack Nicholsons författare i ”The shining” och skrivit samma mening om och om igen: ”All work and no play makes Jack a dull boy”.
Nu vill jag naturligtvis inte vara den som ropar ”kulturförakt” i tid och otid. Så länge det har funnits människor har kulturen också använts för att skingra tankar och oro, att ingjuta lugn i mottagaren. En tidigare chef brukade säga något i stil med att det enda man kan vara säker på om apokalypsen är att vi dagen därpå kommer att trösta oss genom att berätta berättelser vid lägerelden. Själv minns jag bara hälften av böckerna min pappa läste högt för mig som barn, jag brukade somna mitt i.
Och där budskapet är glasklart: kulturen ska behaga, vara tilltalande och dekorativ. Höja livskvaliteten. Utgöra ett slags bakgrundsmuzak till livspusslandet.
Samtidigt undrar man ibland hur den ständiga tillgången till kultur, och den ökande konkurrensen om konsumenternas uppmärksamhet, påverkar hur vi ser på konstens och kulturens funktion i samhället. Digitaliseringen sker, trots allt, också mot en kulturpolitisk bakgrund.
Under det uppfordrande 70-talet talade såväl politiker som kulturutövare ständigt om konstens uppdrag att ”väcka” åskådaren. Kulturen skulle ruska om alla sömntutor, kicka dem ur sängen och förvandla medborgare till aktiva deltagare i samhällsutvecklingen. Ta vägen via känslorna och vidare in i intellektet, få dem att börja formulera sig själva som samhällsmedborgare, tusen blommor skulle blomma. Och så vidare.
Det var förmodligen helt outhärdligt. För vem orkar gå omkring och vara vaken jämt? Eller slåss mot världskapitalismen? Problemet är bara att vår tids paroller inte är särskilt mer lockande. Om man förr talade om att väcka och medvetandegöra, präglas den kulturpolitiska debatten i dag av helt andra ideal.
Ofta implicita sådana, som tydliggörs av allt svårt och strävt som de tar spjärn emot. Och där budskapet är glasklart: kulturen ska behaga, vara tilltalande och dekorativ. Höja livskvaliteten. Utgöra ett slags bakgrundsmuzak till livspusslandet.
Det tydliggjordes inte minst under höstens debatt om Norrköpingsmoderaten Sophia Jarl som uppmanade stadens symfoniker att spela Abba snarare än tråkig klassisk musik. Och där kulturen därefter gesvint sorterades in under det lokala tillväxtkontorets paraply, för att utgöra pull-faktor för en inflyttande medelklass.
Kulturen ska ingjuta lugn, inte provocera eller säga emot. Vara vattenkammad, trevlig och rogivande. Kulturen som sömntablett.
Eller under sommarens lokala stormar kring ”Drömmarnas monument” här i Göteborg. Möjligen hade snålblåsten piskat runt den brokiga träkonstruktionens knutar även under 70-talet, men det är tveksam om en enskild politiker, som Moderaten Hampus Magnusson, hade känt sådan medvind under sitt personliga korståg mot verket som han nu gjorde.
I synnerhet som liknande tongångar hörs i det ständigt förekommande arkitekturgnället och där opinionen rasar mot i stort sett allt som avviker från de mallar som sattes före modernismen. I begynnelsen var nationalromantiken, sen kom Lede Fi och Gert Wingårdh och förstörde harmonierna.
Stök undanbedes! låter det. Kulturen ska ingjuta lugn, inte provocera eller säga emot. Vara vattenkammad, trevlig och rogivande. Kulturen som sömntablett.
Inte märkligt, alltså, att allt fler tycks ta credot på allvar och byter ut sina Stilnoct mot en lagom spännande ljudbok.
Eller att SVT:s kulturnyhet i sin tur ter sig som en symbolisk gestaltning av hela tendensen: ett Schlaraffenland av harmlösa distraktioner där kulturen, i den mån den nu ens diskuteras, är en lugnande snuttefilt att trycka mot kinden samtidigt som den annalkande sömnen tynger ögonlocken.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Det är hög tid för kungen att abdikera
LÄS MER:Vad ska vi ens med en kulturkanon till?
LÄS MER:Sista avsnitten av ”The crown” – guldet blev till såpa
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
