Att vara republikan och kritisera kungen är som att spotta i motvind. Det räcker oftast med att kungafamiljen ställer till bröllop eller förökar sig för att alla invändningar om grundläggande demokratiska principer ska blåsa tillbaka rätt in i ens eget nylle.
Om det nu verkligen finns någonting sådant som ett Stockholmssyndrom – begreppet är omtvistat – har vi svenskar redan lidit av det i 500 år. Syndromet hade bara aldrig med vare sig Clark Olofsson eller gisslan under Norrmalmtorgsdramat att göra, utan med vårt eget styrelseskick.
Så här ett drygt sekel efter demokratins genombrott är undersåtligheten starkare än på länge. Så sent som i våras visade SOM-institutets årliga mätning att stödet för att införa republik är det lägsta på 20 år. Liknande nedslående resultat har redovisats i opinionsundersökningar av Novus för TV4.
Som republikan är det förmodligen bara att finna sig och hoppas på bättre tider. Monarkin kommer med all sannolikhet att finnas kvar i åtminstone ett par generationer till.
Ändå kändes den danska drottningen Margrethes abdikation under nyårshelgen som ett demokratiskt friskhetstecken. Visserligen har inte ens den mest förhärdade antimonarkist under 50 år kunnat uppbåda annat än värme för den på alla sätt urdanska, normbrytande regenten – en frispråkig kedjerökare som påminner mer om en ocensurerad kulturdam ur 68-generationen än de platta friskvårdsivrande tråkmånsar som befolkar dagens europeiska kungahus.
Oftast pendlar han mellan två lägen. Antingen är han sur och grinig. Eller också är han sarkastisk
Men att hon även skulle bryta mot den monarkistiska normen att bli kvar på sin post fram till liemannen kallar kom som en glad överraskning. Inte bara för att drottning Margrethe efter 52 år i tjänsten förtjänar en lika lång och lycklig pension som alla andra. Utan också för att det möjliggör att vi nu äntligen kan kräva någonting liknande av vår egen kung, Carl XVI Gustaf.
Nej, det här ska inte bli ytterligare en text om svallvågorna efter boken ”Den motvillige monarken”, ryktena om kaffeflickor och det famösa krypandet för sultanen av Brunei. Eller ens det sedvanliga republikanska testuggandet.
För det räcker med att titta på någon av årskrönikorna, Karin af Klintbergs ”Kungen och jag” eller snart sagt vilken kungaintervju som helst från det senaste decenniet för att konstatera att Carl XVI Gustaf inte längre trivs med sitt uppdrag.
Oftast pendlar han mellan två lägen. Antingen är han sur och grinig. Eller också är han sarkastisk och bemöter journalisternas frågor genom att fnysa och visa hur korkade han tycker att de är. Som när reportern i SVT:s senaste ”Året med kungafamiljen” undrar om kungen tittar på tv och han spärrar upp ögonen som om han aldrig någonsin hade hört något dummare: ”Om jag tittar på… VANLIG… tv? Vanliga program? Ja det gör jag.”
Och så har det varit ett bra tag. Ordinära harmlösa frågor, den sortens saker som Carl XVI Gustaf alltid svarat på, får små kungliga roastar till svar. Är drottningen förkyld och en skvallerreporter frågar om det, säger kungen att hon är så sjuk att man ”måste skära öronen av henne”. Är en av prinsessorna gravid och medier vill veta hur det påverkar kungaparet börjar han genast snäsa: ”Jag ska stänga ner hela butiken och bara syssla med det hela tiden. Fast hon bor borta i New York, förstås, så jag kommer inte vara i Sverige på flera år, säkert. Så det blir väl bra.”
Däremot kan man kräva att denna uttråkade herre någon gång drar de rätta slutsatserna av sin egen grinighet, uppenbara vantrivsel och agerar efter dem
Som medberoende till monarkin vrider man sig av genans – det minsta man kan begära av en kung är någon sorts respekt för mediernas roll som ansvarsutkrävare. Att frågorna inte är smartare än de är beror trots allt på att systemet i sig inte är det. Eller som författaren och kulturjournalisten Per Svensson en gång formulerade det: ”Vad gör man med en statschef som tycks ha gått in i en andra pubertet och inte kan uppföra sig?”
Frågan är bara om det verkligen har med en andra pubertet att göra, och inte dess raka motsats: ålderdomens leda vid det redan genomtröskade. Man kan helt enkelt inte kräva ständig yrkesentusiasm av en snart 80 år gammal man som jobbat i hela sitt liv, och där varje ny dag förmodligen ter sig som en enda lång groundhog day med band som ska klippas, fabriker som ska besiktigas och kommunalpampar som bjuder på kaffe.
Däremot kan man kräva att denna uttråkade herre någon gång drar de rätta slutsatserna av sin egen grinighet, vantrivsel och agerar efter dem. Och att vi äntligen börjar tillämpa den fullkomligt grundläggande demokratiska princip som skiljer oss från bananrepubliker och diktaturer: att maktpositioner är till låns, inte på livstid.
Därför kan också drottning Margrethes historiska nyårsbesked innebära en ny dager. En tid där kungen tillåts abdikera och avsäga sig det uppdrag som han så uppenbart hatar. Och där en ny generation kan få ta vid.
I brist på bättre konstitutionella alternativ – republik – får vi tills vidare nöja oss med kronprinsessan Victoria.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vad ska vi ens med en kulturkanon till?
LÄS MER:Sista avsnitten av ”The crown” – guldet blev till såpa
LÄS MER:Japp, du bör faktiskt läsa Jon Fosse
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
