Nobelpristagare i litteratur brukar delas upp i två kategorier: populära och impopulära.
Tiden lär avgöra vilken grupp Jon Fosse – som i dag mottar priset på Konserthuset i Stockholm – kommer att sälla sig till. Men det finns skäl att misstänka att han införlivas i den senare.
Det är där dramatiker (och lyriker) brukar hamna – minns ståhejet kring Dario Fo 1997 och bokkrämarnas tandagnisslan när Harold Pinter fick priset 2005. Pjästexter går nämligen inte att sälja, än mindre nu i ljudande tider. Det gör att de fortfarande har svårt att hävda sig, både som hård julklapp och som litteratur i egen rätt.
Fosses gärning som romanförfattare är inte heller av särskilt kommersiellt snitt. Bara tanken på alla som får ”Septologin” i julklapp i år och upptäcker att det rör sig om en åttahundra sidor lång romansvit utan punkt om en religiöst grubblande konstnär – och där alla tidsplan och fiktionsnivåer upphävs – gör åtminstone mig på gott humör. Den lär inte fiskas upp av Netflix, om man säger så.
Det är ”en värld full av blod, våld och socialt sönderfall”, som Leif Zern formulerar det
Det gör naturligtvis inte Fosse till vare sig en mindre betydande eller mindre nödvändig författare. Förvisso har ett par tröga iscensättningar av hans dramatik här i Sverige gjort sitt bästa för att bekräfta hans lite svårtillgängliga aura. Men när man väl sätter sig med hans texter har de tvärtom en besynnerlig förmåga att väcka läsaren, att frammana känslan av ett organiskt flöde som närmar sig det meditativa.
Och så har det varit under hela hans författarskap. I essäboken ”Det lysande mörkret” – förmodligen den bästa introduktion av Fosse som skrivits – placerar teaterkritikern Leif Zern in hans tidiga pjäser och speciella tonfall i sitt tidsmässiga sammanhang. När Fosse debuterar som dramatiker i början på 90-talet pågår fortfarande kriget på Balkan, kommunismen har fallit och systemen krisar. Det är ”en värld full av blod, våld och socialt sönderfall”, som Leif Zern formulerar det. Och som alla verksamma konstnärer, på ett eller annat sätt, har att ta ställning till vid denna tid.
Det återspeglas inte minst på teatrarna, där dramatiken under 90-talet blir alltmer extrem och sensationalistisk, och anförs av kontroversiella författare som Sarah Kane och Mark Ravenhill där nekrofili, grillade spädbarn och våldtäkter bara utgör tre av ingredienserna.
Men i stället för att ansluta till denna mer konfrontativa trend gör den tidige Fosse tvärtom. Han vänder blicken inåt och låter sina på ytan konfliktlösa pjäser guppa runt i det outsagda och mystiska. Realismen dröjer sig förvisso fortfarande kvar, men mest som ett gammalt minne. Här uppför sig de vagt tecknade personerna snarare som gestalter i oroliga drömmar.
Bristen på tydliga ställningstaganden och traditionell dramaturgi har bidragit till Jon Fosses rykte som apolitisk, för att inte säga världsfrånvänd, författare. Men det intressanta är att Fosses tidiga pjästexter – som härom året samlades i tre bastanta volymer av förlaget Faethon – i dag tycks göra anspråk på en helt annan läsning.
Inte minst hans första pjäs, ”Någon kommer att komma” från 1992. Där drar sig en man och en kvinna tillbaka till ett äldre och förfallet hus på landsbygden. Deras tanke är att de äntligen ska förverkliga drömmen om total ensamhet, skapa ett liv ”långt borta från andra hus/ Och andra människor”, i ”huset som är vårt”.
Om och om igen mässar de att ”någon kommer att komma”
Men oron, paranoian, över att någon ska bryta friden, och liksom utmäta deras liv och egendom, lämnar dem inte. Om och om igen mässar de att ”någon kommer att komma”, som om blotta närvaron av en annan människa, av en utomstående, en yttre kraft, skulle få allting att rämna.
Det är en existentiell bävan som antar nya skepnader i just vår tid. Mot bakgrund av de två senaste decenniernas politiska utveckling i Europa ter sig texten besynnerligt specifik. Det är som om tiden knådat om den och delvis förvandlat den till en kommentar, tillämpbar om såväl främlingsfientlighet och nostalgisk nationalism som klimatkollaps och vapenskrammel. Ett omkväde i en epok som sluter sig och vet att allt bara är en tidsfråga: någon kommer faktiskt att komma.
Att samtiden återspeglar sig i en text behöver inte nödvändigtvis säga något om dess konstnärliga kvaliteter. Men i fallet Fosse är jag optimistisk. Omförhandlingen av betydelserna, de nya skikten och tolkningsmöjligheterna som uppstår via den tid som tar emot den är själva definitionen av en klassiker.
Fråga om Fosse gör sig som julklapp eller huruvida han är en populär eller impopulär pristagare är därför helt betydelselös. Hans estetik är tillräckligt öppen för att födas på nytt, igen och igen. Och ett kvitto på att dramatiken nog kommer att överleva, även som litteratur.
Läs mer av Johan Hilton i GP Kultur:
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
