För fyrtio år sedan bytte journalisten och tidningen ETC:s grundare Johan Ehrenberg kön.
Under en period levde han offentligt som Jenny och skrev sedan reportaget ”Könsbytet” om sina erfarenheter. Det blev en omdebatterad klassiker som återpublicerats och återaktualiserats med jämna mellanrum.
I samband med ett bokprojekt för några år sedan läste jag själv om det och slogs av hur aktuella stora delar fortfarande var. Texten tedde sig som ett förebud om en av de frågor som i dag håller på att slita sönder delar av den progressiva offentligheten: könet, det sociala, politiska och biologiska.
I veckan kom en uppföljare till reportaget: ”Könsbytet – the true story” publicerades av tidningen ETC i torsdags. Med avstamp i ett antal nyupptäckta fotografier av Jenny från 1983 släpper Johan Ehrenberg här åter fram sin kvinnliga persona och nystar vidare i varför könsfrågan än i dag, 2023, är så laddad.
Även ”Könsbytet – the true story” är på många sätt en strålande och djärv text, som inte minst påverkas av att perspektivet den här gången tillhör en 65-åring. Den Jenny som en gång bjöd de patriarkala och njugga föreställningarna om kön och könsroller motstånd, framträder förvisso åter på sitt oförvägna sätt.
Jag misstänker att även ”Könsbytet – the true story” kommer att bli omdiskuterat framöver
Men inte heller hon står orubbad av de skönhetsnormer och den rädsla för åldrande som möjligen är starkare än någonsin i dessa bildfixerade tider. ”Män har inga rynkor”, skriver Johan Ehrenberg. ”Alltså inga som betyder något.” Men när hon nu går ut som Jenny stannar hon plötsligt förskräckt framför fönsterspegeln vid Timmermansgatan: ”Herregud … hela halsen är gjord av rynkor.”
Det är som om det bara krävdes en klänning för att få syn på dem.
Jag misstänker att även ”Könsbytet – the true story” kommer att bli omdiskuterat framöver – både av transfober, radikaler och transaktivister. Efter ett par mer liberala decennier lever vi återigen i den sortens tider som älskar att sätta upp gränser för människors uttrycksformer och levnadssätt. (Så sent som i torsdags förbjöd till exempel Ryssland all hbtq-aktivism, över ett enda bräde.)
Det som ändå gör mig uppriktigt glad av att läsa Ehrenbergs senaste Jenny-text är den i grunden prövande och hoppfulla tonen, den optimistiska övertygelsen om att människan faktiskt kan och inte minst vill lösgöras från det ok som könsrollerna utgör.
”Bara som trans är jag fri att vara den jag är”, skriver Ehrenberg i en av de korta, nästan aforistiska, texterna.
Det är en mening som – för oss som inte identifierar oss som trans – rymmer en hel värld av möjligheter. Tillfället att betrakta tillvaron från ett nytt håll, ur en annan position och med ny blick.
Det finns absolut ingrepp som inte går att göra ogjorda, diagnoser som bör ställas med stor noggrannhet och målkonflikter som måste kunna diskuteras. Men det finns också en annan och kulturellt frigörande sida av trans: chansen att luckra upp gränser som vi tagit alltför givna. I en mindre förbjudande värld skulle fler följa Jenny/Johans exempel, våga se sina kön som en lek, ett flexibelt tillstånd, och pröva sig fram. Kanske skulle somliga Flashbackgubbars ångest inför ”sittkissare” lätta om de bara fick släppa fram sin inre gumma?
I stället utmålas de i dag allt oftare som ett hot mot ordningen, samhället och svenskheten
Fram till dess borde vi åtminstone applådera dem som vågar bryta sig ur könsnormernas fängelser: transcommunityt. I stället utmålas de i dag allt oftare som ett hot mot ordningen, samhället och svenskheten.
Det gäller inte minst den strassprydda skara som de senaste åren lyst upp och vidgat världen för otaliga mängder barn genom att anordna läsestunder för dem. Svenska dragartister som Miss Shameless och Lady Busty, Tjorven och Lillan, har bara det senaste året visat barn att människor kommer i oräkneliga varianter, temperament och kön. Att livet kan vara en lek och ett skådespel. Och att det är spännande, inte någonting att vara rädd för.
Under SD:s landsdagar förra helgen pekades en av dessa artister ut av den övertända politikern Jonathan Sager som först antydde att sagostunderna är en sorts förklädd groomingverksamhet och därefter avrundade med orden: ”Kulturkriget är inte över förrän /dragartistens namn/ är ute ur landet.”
Det är ett av de mest illavarslande ögonblicken inom svensk hbtq-politik på senare år. En folkvald makthavare valde här att angripa en enskild person, en enskild konstnär, och på samma gång ge uttryck för att vederbörande inte hör till gemenskapen, inte är en del av Sverige, är någonting som man helst vill deportera.
I en sådan tid kan vi inte få för många röster som bjuder det reaktionära mörkret motstånd.
Som Johan Jenny Ehrenberg. Som alla sagoläsande dragqueens. Och hela det transkollektiv som dagligen misstänkliggörs, hånas och nedvärderas, men likväl fortsätter att finnas.
Läs fler texter av Johan Hilton i GP Kultur:
LÄS MER:Peter Stormares möten med skogsknytt är härligt bisarra
LÄS MER:Får man fira Pride på Chalmers i fortsättningen?
LÄS MER:Stegruds tweet visar att SD måste hållas borta från makten
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
