Efter att ha tittat på kulturminister Parisa Liljestrands och Tidöpartiernas presskonferens om kulturkanon är man frestad att parafrasera Kjell Olof Feldts klassiska rader om löntagarfonderna 1983: ”Kulturkanon är ett jävla skit – men nu har vi baxat den ända hit.”
Ingen av företrädarna brann direkt av synbar entusiasm, om man säger så – trots att de flera gånger betonade att detta minsann var ”en glädjens dag”. Å andra sidan: varför skulle de göra det? För vem – förutom SD och en och annan övervintrad Leijonborg-liberal – har egentligen efterlyst en kanon? Vad är det tänkt att vi ska använda den till, rent konkret?
Hittills har de övertygande argumenten i den verbala skottlossningen mellan bildningsivrare och slentriankritiska kulturradikaler åtminstone uteblivit.
Kanonen har utmålats som en åtgärd mot ytlighet och förflackning. (Ska bara uppdatera Instagram först.) Som en läsfrämjande och klassutjämnande insats för ungdomen. (Never mind marknadsskolan, de obemannade skolbiblioteken och glädjebetygen.) Ett förbrödrande initiativ som på något mystiskt vis ska skapa en kollektiv upplevelse av svenskhet, en känsla av historiskt öde, ett kittlande i magen över vår gemensamma konstnärliga kapacitet. (Vad var det folkhjälten Tomas Brolin sa? ”Läsa böcker, nej, så sjuk blir jag aldrig.”)
Eller som cynikern skulle uttrycka det: vad är poängen med att stimulera samtal om kultur med ena handen, när man samtidigt stryper kulturlivet med den andra?
Tidöpartiernas företrädare återanvände naturligtvis samtliga dessa argument under pressträffen – och kryddade med saker som att kanonen kommer att ”göra svensk kultur tillgänglig för fler”, skapa ”en bred och kvalificerad diskussion om konstnärlig kvalitet”, ”ett bildningsprojekt för alla invånare”.
Ändå förblev frågorna om kulturkanonens praktiska, ja dess rent materiella nytta, hängande i luften. För är det verkligen här vi bör lägga resurserna i en tid där betydande delar av kulturlivet tvingas spara för att betala hyran, skära ned eller rentav lägga ner? Eller som cynikern skulle uttrycka det: vad är poängen med att stimulera samtal om kultur med ena handen, när man samtidigt stryper kulturlivet med den andra?
Samme cyniker skulle förmodligen även beteckna kulturkanonen som ett uttryck för dagspolitik, en symbolisk prydnad på Tidöpartiernas skrythylla. Eller varför inte en borgerlig bildningsmarkör att dänga folk i huvudet med? (”Vem skrev ’Gösta Berlings saga’?” Ebba Busch: ”Titta för helvete inte på mig!”)
Tur att det finns idealister också. En sådan skulle inte minst applådera valet av historikern Lars Trägårdh som ordförande för kommittén. För det är onekligen en genial utnämning, inte minst mot bakgrund av hans och historikern Henrik Berggrens moderna klassiker ”Är svensken människa?”.
Men där måste nog även idealisten tillfoga en reservation: man avundas honom inte uppgiften att få detta att te sig som meningsfull kulturpolitik.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Japp, du bör faktiskt läsa Jon Fosse
LÄS MER:SD om kulturkanon: En glädjens dag
LÄS MER:Allmänheten uppmanas föreslå kulturkanon
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
