Johan Hilton: True crime väcker den blodtörstiga sadisten i oss

Viaplay-serien om den rasistiske seriemördaren Peter Mangs har vållat kraftiga reaktioner. Det är omöjligt att inte känna sig skitig efter att ha vadat i somliga delar av true crime-träsket, skriver GP:s kulturchef Johan Hilton.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Min blick fastnade på en av recensionsböckerna i högen på kulturredaktionen: den brittiska författaren Lisa Jewells nya deckare ”Inget av det här är sant”. Eller närmare bestämt en intressant formulering på romanens baksida: ”en ryslig historia i true crime-anda”.

Skriva fiktion i true crime-anda? I ett Netflix-anpassat 2020-tal brukar det annars vara tvärtom. Verkliga brottsfall, med verkliga offer, paketeras och presenteras som nervkittlande deckare, färdiga att konsumera. Möjligen är det ett tidens tecken att genreavgränsningarna nu till slut tycks haverera.

Lämpligt nog puttrar just nu en debatt om true crime-genren så smått på landets kultursidor, föranledd av John Morks Viaplay-serie om den rasistiske seriemördaren Peter Mangs.

ANNONS

Serien, med titeln ”Peter Mangs. En seriemördares hemlighet”, får sägas göra anspråk på guldmedalj i sjaskighet, även som true crime betraktad. Mork intimiserar relationen till sitt studieobjekt och kallar honom konsekvent vid förnamnet ”Peter”, famlar i blind sensationalism efter kopplingar mellan Mangs och sju olösta mord i Florida och lägger fram en minst sagt lös bevisföring för sin sak.

Att lyssna på en podd av typen ”Svenska mordhistorier” eller ”Rättegångspodden” lämnar ofta en känsla av skitighet efter sig

Rakel Chukri har i Sydsvenskan betecknat serien som ”ett outhärdligt journalistiskt haveri” som osynliggör Mangs alla offer. Expressens Jonas Holmberg ser ”den pojkrumsmässiga fascinationen för genrekonventioner” som ”ännu ett tecken på att streamingsamhällets true crime-frossa håller på att spåra ut totalt”.

Och här i GP har Roland Poirier Martinsson varit inne på ett liknande spår i sin recension av Karl Enns reportagebok ”Den sista sommaren”. Han ifrågasätter själva true crime-materien ”som äger en inneboende, suggestiv lockelse. Går det ens att berätta historien utan att den dramatiseras på ett sätt som oundvikligen gör spelteori av verklighetens tragedier, därmed också capos av huvudfigurerna?”

Det är lätt att falla in i kritiken. Att lyssna på en podd av typen ”Svenska mordhistorier” eller ”Rättegångspodden” lämnar ofta en känsla av skitighet efter sig. En liknande förnimmelse infinner sig när man går in på Netflixkategorin ”dokumentär” och upptäcker att den nu i stort sett blivit synonym med spektakulära skildringar av seriemördare.

ANNONS

Förvisso är växelspelet mellan utbud och efterfrågan alltid en komplex fråga. Men ofta kommer jag på mig själv med att dra paralleller mellan stildragen i de värsta representanterna för true crime-genren och det sena 1800-talets boulevardpress: de fria ogrundade spekulationerna, en skillingtrycksmässig uppdelning i mörker och ljus, den bloddrypande detaljrikedomen som på ett förslaget vis vädjar till vår inre sadist. Det vill säga den särskilda sorts fantasifulla gamighet som de publicistiska spelreglerna en gång instiftades för att stävja.

Eller som det australiensiska X-kontot @randyshart gestaltade det i en tweet härom året: ”Me: brutally murdered and found dumped on the side of the highway. Two 35yr old women with a podcast: Ok murder muffins, we got a a real oopy goopy spoopy story for you today!”

För ju mer kvinnan berättar, desto mer gripen blir hon av sin egen förfärliga livssituation

Det är lätt att moralisera. Samtidigt har människan i alla tider speglat sin egen utsatthet i vittnesskildringar av våld, krig och katastrofer. Så sent som i våras skrev Soraya Hashim här på GP Kultur om hur hon, under visst självförakt, använder true crime-poddar som ett ”slags genrep inför att det skulle hända en själv. Att lyssna på poddarna ger en känsla av att ta kontroll över sin rädsla.”

Sensationalism som civilisationskritik och existentiell besvärjelse? För det duger förvisso även fiktionen. Inte minst Lisa Jewells ”Inget av det här är sant” som, bortsett från det träiga språket, visar sig vara en läbbig och rätt rolig vidräkning med vår konsumtion av mänskliga nattsidor.

ANNONS

Här söker en uppmärksamhetspilsk kvinna upp en berömd podcaststjärna och levererar exakt det material en contentskapare brukar salivera inför: en smaskig och självupplevd historia med ingredienser som pedofili, övergrepp och hustyranni. Därtill uppstyckad i en prydlig dramaturgisk båge med ständigt nya cliffhangers och vändpunkter.

Det intressanta är dels att kvinnan är ett opålitligt sanningsvittne, dels den dödsdans mellan uppmärksamhetsekonomi och narcissism som utspelar sig under poddinspelningen. För ju mer kvinnan berättar, desto mer gripen blir hon av sin egen förfärliga livssituation. Och ju mer empowered och girlbossig hon blir, desto mer olycksbådande blir även dynamiken mellan henne och poddaren.

Vem sätter igång processen? Poddaren med det gripande personporträttet för ögonen eller den talföra huvudpersonen i hennes podd? Hos Lisa Jewell är det aldrig helt lätt att avgöra, uppgifter byter ständigt skepnad och visar sig dölja någonting annat. Men ingen av aktörerna är helt oskyldig – och förvandlas så småningom till aktiva medskapare av sin egen katastrof. Snart står självaste Netflix på tröskeln och gnuggar händerna inför potentialen till en ny true crime-succé.

Om inte det är metaforik, vet jag inte vad som är det. Kanske inte så subtil, men på det hela taget så subtil som vår blodtörstiga och streamingberoende civilisation förtjänar.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:True crime har gjort Gypsy Rose till det perfekta offret

LÄS MER:Oceana visar att faran finns även i de tryggaste av rum

LÄS MER:Han hängde ut sina vänner som mördare

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS