Det har nu snart gått en vecka sedan branden på Oceana. Reaktionerna har varit många och känslomässiga.
Det är helt naturligt, givet eldsvådans omfattning. Först och främst: en person har hittats död i ruinerna. Byggledaren Patrik Gillholm gick till jobbet, som vilken dag som helst, men kom aldrig tillbaka till sina anhöriga.
I relation till en sådan förlust ter sig de materiella aspekterna, en miljard som går upp i rök, futtiga. Men de finns också där: alla barn och unga som längtat efter öppningen och att få kasta sig utför vattenrutschkanorna. Ett nytt inslag i den i övrigt uppgrävda stadsbilden. De uteblivna intäkterna som nu riskerar att drabba näringslivet även utanför Lisebergsområdet – hotellen, restaurangerna, butikerna.
Branden på Oceana rymmer naturligtvis fler perspektiv än så. Det finns framför allt ett som, åtminstone jag, inte kunnat sluta tänka på och som jag misstänker har bidragit till att den drabbat på ett såpass känslomässigt plan. En faktor som den även har gemensamt med sommarens tragedi på Gröna Lund.
Den handlar om känslan av trygghet.
Under veckan har jag sett flera ställa frågan både på sociala medier, i kommentarsfält och i min egen mejlkorg – hur kunde det här inträffa på en plats där säkerheten är a och o?
Ännu vet vi för lite om förloppet för att kunna säga något säkert. Men de senaste dagarna har invändningarna så smått börjat bemötas av ett antal sakkunniga, som bland annat påmint om att brandskyddsreglerna ser något annorlunda ut under byggprojekt.
Jag tror dock att frågan först och främst ska förstås psykologiskt.
En nöjespark som Liseberg – som även Oceana representerar – är inte bara en plats för skratt och tjut. Den kan även sägas inta en förberedande funktion i en sorts pedagogisk process.
På nöjesfältet lär sig framför allt barnet – men också en och annan harig vuxen – att koppla grepp om det vi är rädda för och närma sig läskigheterna från ett annat och lekfullt håll.
Somliga skulle kanske till och med formulera det krassare än så: på ett nöjesfält rustar vi oss via leken för livets oförutsägbara våldsamhet.
Det är en plats där vi förvandlar händelser som på övriga ställen skulle betecknas som livsfarliga – tåg som rusar fram i vanvettiga hastigheter, farkoster som slungas genom luften av starka och mäktiga krafter, tsunamis i badhusets vågbassäng – till kittlande lustfylldheter.
Somliga skulle kanske till och med formulera det krassare än så: på ett nöjesfält rustar vi oss via leken för livets oförutsägbara våldsamhet. Där desarmeras tillvarons alla potentiella faror och katastrofer genom att vi testar dem och på så sätt späder ut dem så att nästan inget återstår, som i homeopati.
Överenskommelsen är dock att säkerheten kan garanteras, att attraktionerna är funktionsdugliga och sköts av kunnig personal. Samt att man är trygg och omhändertagen. Vilket naturligtvis också är fallet på alla seriösa nöjesanläggningar, inte minst på Liseberg.
Men så infinner sig den extremt sällsynta stund då olyckan, slumpen, ödet, vad man än väljer att kalla det, ändå slår till. Som när rökpelarna under måndagen sträckte sig mot den grå Göteborgshimlen. Och där den skarpa kontrasten mellan den utlovade glädjen från badanläggningen på ett nöjesfält och vår existentiella utsatthet accentuerades och närmast blev övertydlig.
För plötsligt tedde sig både platsen och händelsen som en metafor. Leken lät masken falla och blottade oförutsägbarheten och kaoset bakom den, påminde oss om att tillvaron även under de mest kontrollerade former aldrig fullt ut går att tämja.
Nu hann Oceana förvisso aldrig öppna och vi fick heller aldrig skapa några egna minnen av anläggningen. Men jag tror att en stad vars själ delvis utgörs av just Lisebergskänslan – relationen till den fysiska plats där övriga jävligheter i livet för ett ögonblick inte kan nå oss, där ingenting är farligt på riktigt – för ett ögonblick skakades om av någonting grundläggande i oss.
Vetskapen om att hinnan mellan skrattet och faran, nöjesfältets själva grundkomponenter, är så mycket tunnare och skörare än vi helst intalar oss. Och att det gäller för livet i stort.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sverige borde agera när Belarus hotar våra teatrar
LÄS MER:Därför är branden på Oceana en tragedi
LÄS MER:Har Göteborg råd att inte bygga upp Oceana?
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
