Lena Einhorns dramabiografi över Vladimir Putin kommer ut i samma veva som Aleksej Navalnyj hittats död i ett avlägset fängelse i Ryssland, en relativt ung man, regimkritiker, kanske ett hot mot regimen.
Just när nyheten kom satt jag med boken, ”Kameleont”, i händerna. Verkligheten utsatte därmed i realtid Einhorn för levnadstecknarens yttersta test: Är mannen i boken samma som han i verkliga livet?
För att klara testet arbetar den konventionella biografin med källor, vittnesmål, kontextualisering, pusslar ihop ett porträtt, som sedan kan ställas bredvid objektet: Titta! Det är på pricken!
Den sortens avbildning är inget för Lena Einhorn, vad jag ser utgår hon huvudsakligen från populärvetenskapliga sekundärkällor. I stället för att erbjuda ett eget, fotografiskt porträtt av Vladimir Putin, skapar hon ett montage. Då blir också testet ett annat än för den konventionella biografin: Kan jag tro på det här? Hänger detta ihop? Vill jag läsa vidare?
Problem uppstår om läsaren tror att dramat gör anspråk på att vara resultat av akademisk forskning med näsan i mikrofilmer på biblioteket i Novosibirsk. Att Einhorns påståenden gör anspråk på att vara sanna i banal bemärkelse. Att ”då log Putin” ska kunna beläggas med en dold kamera eller åtminstone ett trovärdigt vittne.
Jag tänker på ”Vad hände på vägen till Damaskus?” (Prisma, 2006), där Einhorn skriver en berättelse som bara hänger ihop om Jesus var identisk med Paulus. Hennes tolkningar och slutsatser var djärva, ett ord som i munnen på forskare betyder ”tokiga”, och osannolika, vilket betyder ”fria fantasier”.
Ungefär samma med ”Kameleont”, gissar jag. Forskare kommer förmodligen att säga att de inte läst boken, möjligen kul läsning, men inte seriös historieskrivning.
Men det är en illusion att biografier blir mer trovärdiga för varje sida med fotnoter, för varje hänvisning till andra forskares resultat. Fakta kvittar om författaren inte kan sätta ihop dem i en trovärdig berättelse och det är fullt möjligt för en författare med inlevelseförmåga och eget perspektiv att utgå från en handfull uppgifter för att ställa en hypotes som sedan visar sig vara riktig (i det här sammanhanget: fungerar som förklaring).
Vill man finna svar som fungerar, då är jag övertygad om att Einhorns genre är, om inte den mest effektiva, så åtminstone oundgänglig.
Einhorn har valt att berätta historien om en tjänsteman som inom loppet av ett decennium går från en karriärmässig återvändsgränd till att bli president i det mäktiga Ryssland. Han lyckas med hjälp av hänsynslöshet och kameleontens förvandlingskonst, men också till följd av ett märkligt tomrum: det saknas motståndare. Skeendet pågick just när landet vacklade mellan demokrati och diktatur, och utgången var inte alls given. Nu vi vet hur det gick. Navalnyjs änka vet hur det gick.
Vad Einhorn försöker förstå är ”omgivningens eftergivenhet”. Varför tilläts Putin ta över Ryssland? Vilka tillät honom ta över Ryssland?
Frågorna är centrala i en tid då demokratin utmanas i land efter land av politiska pretendenter som påminner oss om Putin. Vill man finna svar som fungerar, då är jag övertygad om att Einhorns genre är, om inte den mest effektiva, så åtminstone oundgänglig.
I slutänden spelar det inte stor roll om mannen Einhorn tecknar är porträttlik Putin. Ingen kan påstå att Picassos porträtt av Angel Fernandez de Soto liknar konstnärens absintdrickande vän, men förmodligen skulle alla i vänkretsen känt igen honom. Ingen ser ut som personen i Munchs ångestridna ”Skriet”, men bilden lär oss mycket om ett visst tillstånd hos människan.
Einhorn skriver med rikedom på infallsvinklar och känsla för dramaturgi. Hon fäster sin berättelse i historiska fakta. Hon är noggrann med att inte göra hårda påståenden med mindre än att de kan beläggas. Men till syvende och sist är det hennes egen förståelse som bär berättelsen och ger mening åt historien.
Är man intresserad av världens just nu mest intressanta man, då är ”Kameleont” lärorik. Dessutom, som alltid med Einhorn, god läsning.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Landet utanför. Del 3” av Henrik Berggren
LÄS MER:Recension: ”Spårvagnsresor med Mr Hume” av Horace Engdahl
LÄS MER:Recension: ”Klanerna” av Jan Persson och Johannes Wahlström
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
