Berättelsen om Sverige och andra världskriget kan sammanfattas med att vårt land vek sig för Tysklands påtryckningar för att inte tvingas in i kriget och att vintrarna var kalla.
Teckningen har gjort mycket för vår självbild och omvärldens syn på Sverige som en moraliskt tvivelaktig aktör. För vår frihets skull lät vi de länders folk dö på slagfältet, som vägrade underkasta sig tyranniet.
Till detta kommer vår egen motsägelsefullt romantiserade bild av krigsåren som en tid av gemenskap, då vi samlades kring ransoneringar, beväringar, lottakåren och Ulla Billquist.
Berättelsen har varit seglivad eftersom den äger en hård kärna av sanning, men givetvis är den ofullständig och fylld av skarvar. Ta landet i dag, med en pandemi i backspegeln, ekonomisk kris, en vacklande rättsordning, militära hot i Östersjön, två krig nära vår föreställningsvärld – Ukraina dessutom geografiskt nära – och ansökan om medlemskap i Nato.
Ändå är det rimligt att anta att dessa händelser fångat våra tankar och känslor lika mycket som hårda, politiska skeenden
När framtiden berättar vår tid kommer detta att dominera och förmodligen för det mesta uttömma historieskrivningen över vilka vi var och vad vi gjorde. Vad som inte kommer att nämnas är att Lasse Berghagen dog; att Armand Duplantis och Daniel Ståhl vann OS-guld; att familjen Wahlgren ägde underhållningsscenen; att Jimmie Åkesson bar bastkjol på sitt födelsedagskalas; att Thailand tappade mark som främsta turistmål; att damfotbollen fick sitt definitiva genombrott; att true crime krängdes som kiosklitteratur; och att herrarnas förbundskapten tänkte högt kring hur hans plånbok kunde väga tyngre än samvetet om Al Hilal kom med ett anbud.
Ändå är det rimligt att anta att dessa händelser fångat våra tankar och känslor lika mycket som hårda, politiska skeenden, och i sådana fall bör det också vara sant att våra stämningar interagerat med våra attityder och därmed politikens åtgärder inför var och en av världens uppfordringar.
Jag har sällan läst ett bättre försök i den genren av historieskrivning än den tredje installationen av Henrik Berggrens trilogi ”Landet utanför” om åren 1943-1945.
Låt det sägas att läsaren inte alls lämnas utan förståelse för den stora berättelsen. Tvärtom, för att välja ett centralt exempel, boken ger en ytterst mångfacetterad återgivning av hur Per Albin Hansson, samlingsregeringen och opinionsbildningen slet med Sveriges förhållningssätt till de allierade och axelmakterna. I detta förlopp vävs in krigets avgörande händelser, men då med vår vardag som given omständighet för vad kriget betydde i – inte för – Sverige.
Ett kittlande titthål är Astrid Lindgrens krigsdagböcker skrivna innan Astrid Lindgren blev Astrid Lindgren, men dessa är bara en av mängder av observationer som gör det möjligt för Berggren att krypa tätt inpå de kalla (och de inte så kalla) krigsvintrarna, liksom övriga årstider: hur var marken att plöja i Skåne våren 1943? Kulturens och kommentariatets dynamik följer politiken, men självklart riktade den bestämmande samhällsfalangen (det vill säga vuxna män) i högre grad sin uppmärksamhet mot Gunder Häggs triumfatoriska säsong 1943, än mot de allierades landstigning på Sicilien. Man undrar, vad fångade begreppet Sverige bäst, Gunder Hägg och Arne Andersson eller tysktågen?
Berggren spekulerar inte i hur det kanske var att leva i Sverige under kriget
Åren såg hur vår attityd till judar på flykt förändrades; hur offentligheten politiskt och kulturellt började vända sig bort från Tyskland och mot USA och Storbritannien; hur den svenska undfallenheten förbyttes till ett löfte att bekämpa Tyskland om så krävdes – att ”alla meddelanden om att motståndet upphört var falska och inte skulle åtlydas” – en vändning som noggrant noterades i omvärlden, men också i Astrid Lindgrens skrivkammare: ”Per Albin hållit ett tal som egentligen var detsamma som ’Kom inte hit, för då ska ni se på annat!’”
För att undvika missförstånd. Berggren spekulerar inte i hur det kanske var att leva i Sverige under kriget. Han känner inte in vardagen. Här ges en traditionell forskarinsats med en samling källor som får mig att baxna, men greppet att filtrera den stora berättelsen just genom vardagens myller är vad som ger läsupplevelsen och insikterna. Resultatet vore bekant för folket som då levde i landet, men i ”Landet utanför” får vi en aning om vad de inte visste att de visste.
Kanske tycker någon att jag drämmer i för hårt, men jag ställer in ”Landet utanför” i bokhyllan vid sidan om Robert Caros biografier över Lyndon B Johnson. Även Henrik Berggren har givit oss ett mästerverk och milde tid vad han slitit för det.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Berggren breddar bilden av det gamla Sverige
LÄS MER:GP:s kritiker väljer: Här är årets bästa böcker 2018
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
