I veckan kom Spotify wrapped, årssammanfattningen av vilka låtar man lyssnat på under året. Det kändes ungefär som vanligt: som att bli toadöpt av ett gäng elaka tonåringar.
Lista efter lista över låtar, artister och album som uppenbarligen gått varma och som man aldrig ens skulle kännas vid i nyktert tillstånd, flankerade av sarkastiska kommentarer som ”Din lyssningsålder: 78. Eftersom du gillade musik från början av 60-talet”.
Ställd inför denna plattformskapitalistiska motsvarighet till häxprover har man två val: att hoppa från en bro eller att finna sig i sitt öde.
Jag har valt det senare och siktar på en ännu högre lyssningsålder nästa år, 120 minst. Och jag vet redan nu vilket album som ska knuffa mig över 100-årsgränsen: Rufus Wainwrights ”I’m a stranger here myself” som kom ut i slutet av november.
Eller som Mary Poppins filosofiskt uttryckte det: lite socker i botten, så går medicinen ner
Länge levde jag i tron att jag gjorde slut med den sammetsröstade puggan från Montreal en gång för alla någonstans i jämnhöjd med att han gick loss på Shakespearesonetter. Det var då han började låta som en galen faster med en obesvarad kärlek till chansons och som ockuperat pianot under en släktmiddag.
Men ”I’m a stranger here myself” är ren kattmynta för en teaterbög som jag. Den består av 16 tolkningar av kompositören Kurt Weills låtar, mannen som bland annat arbetade tätt med dramatikern Bertolt Brecht och under 1920-talet revolutionerade musikteatern med verk som ”Tolvskillingsoperan” och ”Staden Mahagonnys uppgång och fall”.
”Tysk hormusik” kallade en av mina mer krasst lagda vänner Kurt Weill efter att jag som 19-åring tryckt just ”Tolvskillingsoperan” i händerna på henne. Hon hade inte helt fel – mycket av det Brecht och Weill skrev på tjugotalet hade säkert kunnat skräna ur grammofontratten på en Weimarbordell. (För den som vill veta hur det kan låta i 2000-talstappning – lyssna på Ute Lempers och Divine Comedys underbara tolkning av ”Tango ballad” från albumet ”Punishing kiss”.)
Men Wainwright och ”I’m a stranger here myself” är en städad historia, för att inte säga gentrifierad. Här känns Weilluttolkaren (och makan) Lotte Lenyas teatrala sprechgesang med sina ursinnigt framspottade konsonanter ungefär lika avlägsen som Tom Waits morrande version av ”What keeps mankind alive” eller Imperiets råa och trånsjuka ”Surabaya-Johnny”.
Wainwright sjunger snarare med frikyrkovibrato och botaniserar i första hand bland Weills musikalmaterial post-Brecht. Bitvis känns lyssningen som att sitta av en dinner show – flera av låtarna är inspelade inför publik – där ingen i åhörarskaran är en dag yngre än 75. Eller, för den delen, har mindre än tio millar på banken.
Det låter som en sågning, men är allt annat än det. I den kulturella utslätningens tidevarv – där såväl subkulturer som taggigare och mer aviga konstnärskap håller på att svältas ihjäl av infantilisering, kvantifieringspilskhet och naiv marknadsromantik – är det antagligen såhär man måste förhålla sig till Weills låtar. Eller som Mary Poppins filosofiskt uttryckte det: lite socker i botten, så går medicinen ner.
Kompositören lär ha förklarat deras brutna samarbete med att han lackade ur på att ständigt ”tonsätta ’Det kommunistiska manifestet’”
För även om Weill aldrig gick så långt i sin socialistiska strävan som parhästen Brecht – kompositören lär ha förklarat deras brutna samarbete med att han lackade ur på att ständigt ”tonsätta ’Det kommunistiska manifestet’” – så bryter systemkritiken igenom, också i Wainwrights tolkningar.
Allra finast blir det i ”Lost in the stars” där vår tids klimatkris och undergångsstämningar förser slutstrofen om att vara vilse bland stjärnorna i den tomma kalla rymden med en närmast desperat undertext. Liksom i den vackra ”Fürchte dich nicht”, vars mässande maning om att vi inte ska vara rädda, nog knappast bör tolkas som särskilt betryggande.
Till och med vemodet över hur sommaren övergår till höst i den annars ytterst konventionella och storbandsjazziga ”September song” känns som en fet ironi i en tid där vintern knappt längre existerar, än mindre julesnö.
I sådana stunder känns både Weills och Wainwrights storhet i hela kroppen. Och om Spotify ser det som ett uttryck för hög ålder eller som ett avfall från diktatet om att blint dyrka nuet – var god brotta ner mig och för mig till toaletten för vidare dop.
