En vän sa en gång att jag hade små ögon som Alan Rickman. När jag säger vän menar jag förstås ex-vän. Jag vill förorda att man aldrig ska säga att någon liknar någon om inte offret för likhetsgranskningen liknas vid nån som är kanske 700 gånger snyggare, nånstans där landar man på den klara sidan i mörka vatten. För det ÄR mörka vatten.
När man ska säga att någon liknar någon annan måste man utgå från att egot är frozen smoke-skört och därmed måste hanteras mycket varsamt, som en eroderande gammal Rembrandt, alltså typ bomullshandskar och avancerade luftreningssystem och pincettliknande instrument.
Och ja, ja Alan Rickman är het förstås, säkert 700 gånger hetare än jag, men jag var en gymnasietjej när jag utsattes för det här attentatet och då ville man bara likna Blair i ”Gossip girl” som var så vacker med sin elakhet och sin bulimi.
Världen är en spegel heter det ju. Men aldrig mer än nu va?
Därför förstår ni kanske att det är utan större fanfarer som jag följer med i senaste tidens lookalike-yra – jag har helt enkelt blivit bränd. Men jo, det är nån slags global yra som pågår just nu, BBC kallar det för ”lookalike-craze”.
I städer världen över anordnas det stora lookaliketävlingar, på Insta delas bilder från en app som visar vilken kändis man är mest lik. Jag vet inte om det började med Timothée Chalamet-tävlingen i Paris eller Heath Ledger-tävlingen i Melbourne eller om det var den där kändislookalikeappen, men ni fattar, klonerna anfaller.
Världen är en spegel heter det ju. Men aldrig mer än nu va? En del vill gärna kalla vår tid radikalt individualistisk men det är ju fromma förhoppningar. Egentligen finns mest en blodig längtan efter att få vara en attrapp.
Redan före lookaliketrenden plågades våra flöden av det som heter ”Instagramansiktet”, eller det som Tone Schunnesson i sin bok ”Dagarna, dagarna, dagarna” kallar ett ”allmänt ansikte”. New Yorkers Jia Tolentino beskriver det som ett ”sexy baby tiger”-ansikte, ni vet nog vilket som åsyftas.
Den här trenden blir bara ännu ett förkroppsligande av det som Naomi Klein kallade det för dubbelgångarkultur i ”Doppelganger”, en av årets mest uppmärksammade böcker.
I boken går Klein i närkamp med hur vi i dag konstant konfronteras med våra spegelbilder. Hon diskuterar hur dubbelgångareffekten som skapats av medier och populärkultur gör att vi ständigt ser oss själva utifrån, söker oss själva genom andras blickar.
Det är ett evigt speglande som gör det omöjligt att få syn på sig själv
Filosofen Guy Debord förutspådde det här redan 1967, det kapitalistiska bildskapandet. K-specialen ”Spektaklet” som finns på SVT Play nu handlar om hans spådom. Han varnade: ”Bilder har tagit över över, du har själv förvandlats till en bild.” Vi vill vara bilden och vi vill titta på bilden, för vi förstår inte bilden om vi inte ser den?
I en av essäerna i ”Allt jag lärt mig om kärlek” beskriver Dolly Alderton hur hon fick chock när hon började gå i terapi och terapeuten förklarade för henne att hennes problem ligger i att hon inte känner sig själv överhuvudtaget. Aldertons reaktion: Men allt jag har gjort sen 2006 är att fylla i lära känna sig själv-tester?? Hon trodde att hon kände sig själv bättre än någon annan. Det är ett evigt speglande som gör det omöjligt att få syn på sig själv.
Åh, vi längtar så himla mycket efter oss själva? Allt vi vill är att kliva ur köttkostymen och se oss utifrån. Och då vill vi förstås gärna se Heath Ledger. Han var så snygg och alla var så ledsna när han dog.
Läs mer i GP Kultur:
