Dels är det trapporna, dessa förbannade trappor, nästan 40 steg … mördande. Och dels är det platsen, fiiiiiiiin kulturella Götaplatsen, mitt i flotta stan, très, très chic, oh la la, délicieuse. Och så är det Avenyn – måste den verkligen vara så lång?
Näe, att Göteborgs konsthall nu flyttat, vet du vad, det var verkligen på tiden! Förutsättningarna har varit förfärliga.
I stället planerar man att 2026 öppna ute i slakthusområdet i Gamlestaden. Inte någon filial eller någon experimentscen, utan hela härligheten. Farväl Götaplatsens stränga tegelfasader och väldiga Mussolinivalv och god dag packlårar – mmmm!– och lastbilar – oooohh!– och korrugerade plåtskjul med gallerförsedda fönster och carports – cooolt!
Och – viktigare ändå – vad kommer flytten innebära för Götaplatsen? Och för innerstaden?
Den nya adressen blir … blir … blir ingen alls, för de där spöklika asfaltspassagerna mellan de gamla kylhusen och slakthallarna saknar namn, här har ingen utom de närmast sörjande haft anledning att sätta sin fot … men att döma av ett foto på Konsthallens hemsida blir det någon lappad och lagad tarmrensningsfabrik i en ogräsbelupen gränd med urinprovsgul motorvägsbelysning där Göteborgs alla rullstolsburna konstkonnässörer helt säkert kommer få plats att parkera alldeles utanför den varmförzinkade ståldörren. Inga fler dumma trappor, inte en enda golgata-aveny, bara en hipp och chill publik, vidsynt och fördomsfri, minglandes i en atmosfär fullständigt förskonad från de där högborgerliga och heteronormativa – Poseidon, jag säger bara Poseidon! – övertonerna som Götaplatsen tryckt ner i halsen på oss ända sedan 1923 då platsen och Konsthallen invigdes.
Hur denna flytt kommer påverka Konsthallens publikstatistik ska bli intressant att följa. Förra året hade man runt 54 000 besökare (att jämföra med Konstmuseets 262 000, men de lyckostarna har ju nästan inga trappor alls).
Och – viktigare ändå – vad kommer flytten innebära för Götaplatsen? Och för innerstaden? För medan kulturnämnden och fastighetsägaren Higab haft fullt upp med att botanisera bland periferins industrilokaler och bli tjenis med avantgardet, så har uppenbarligen ingen tänkt på att Konsthallen faktiskt lämnar ett stort svart hål efter sig och att Konsthallens stora svarta hål måste fyllas. Någon ersättare finns ännu inte. Trots att flytten utretts i elva (!) år och varit beslutad i två och ett halvt.
En idé som jag naturligtvis borde älska och hylla och propagera för men som faktiskt, om man tänker efter, mest framstår som verklighetsfrämmande
Hasselblad Center vill in, man ligger visst i förhandling med Higab i detta nu, men för att visa fotografier krävs tydligen ombyggnad. Och för en dryg månad sedan (GP 30/1) föreslog landskapsarkitekten Henrik Wangsten att här borde öppnas ett forum för arkitektur och stadsplanering, en idé som jag naturligtvis borde älska och hylla och propagera för men som faktiskt, om man tänker efter, mest framstår verklighetsfrämmande – arkitekturens bildspråk saknar den fria konstens dragningskraft. (Senast jag var på ArkDes i Stockholm lommade jag runt nästan själv, såg knappt en människa, och detta trots att museet hållit stängt i över ett år och fått sprillans ny permanentutställning.)
Men, vad sjutton, jag kan ha fel. I en stad där konsthallar flyttar ut i ingenmansland för att nå större publik och där skräddarsydda kulturinstitutioner i centrum töms innan man hittat en värdig ersättare, där kan ju vad som helst hända.
