Först kofotade jag bort en Junkers bokparkett från 90-talet, sedan en fiskbensmönstrad linoleummatta, och där under – historiens vingslag! –ett plankgolv i mörkbetsad furu, förmodligen från 1831 då huset byggdes. Inga tiljor breda som i en riddarsal kanske, men ändå fyra decimeter närmast fasad och runt två mitt i rummet. Och långa! Över sju meter.
Vad är det som gör att vi älskar gamla hus? Undersökningar här i Danmark visar att vi är beredda att betala 30 procent mer än för nybyggt. För hantverkskunnandet, materialiteten, patinan, för alla charmiga skevheter som uppstår när man inte bara kan lasta sin lagervagn full av 45x70-reglar på Bauhaus. Brädorna i mitt golv är från en förindustriell tid, sågade för hand, utvunna från stammar fällda med yxa, kanske av en skogstorpare som sov på en bädd av granris. Tallarnas dimensioner har helt och hållet satt måtten, ingenting av virket har gått till spillo.
I dag pratas det mycket om vilken miljöbov byggindustrin är. Men ett hus som detta, som stått så länge, fortfarande fullt beboeligt – mycket mer hållbart än så här blir det inte. Visst, det drar från fönstren, i köket och badrummet är det enkelglas, golven lutar och dörrarna glipar, men ihop med väggpanelerna och stuckaturen och det nu slipade golvet – här finns en förförande skönhet.
En bulldozer kallas sällan in för att någon fått en tegelsten i huvudet
Det är den skönheten som gör att huset står än idag. Att argumentera för estetik när världen står i brand, när tropiska regn och skred och stormar dundrar fram, kan förstås verka knäppt, men just skönheten är det som gör att mitt hus är älskat och om inte dagens arkitekter ritar hus med samma kärleksfulla omsorg kommer framtida generationer inte heller visa husen någon omsorg. Fula hus rivs, så enkelt är det. En bulldozer kallas sällan in för att någon fått en tegelsten i huvudet.
Skönheten bör därmed betraktas som en hållbarhetsfaktor. Och kanske den allra viktigaste av alla hållbarhetsfaktorer. Men den är också den första att offras; efter en översvämning som den i Valencia nyligen är det lätt att få panik – vi måste agera, nu, bums, medsamma!
Men kastar vi ut arkitekterna med ”regnvattnet” försämrar vi våra förutsättningar. Vi behöver hus vackra-intressanta-speciella nog att knyta band till. Hus som kommunicerar, tydligt och klart, inte bara hur de är konstruerade – den sockeln bär den pelaren bär den balken – utan även en konstnärlig vision.
Snabbt och snålt, det har blivit mottot
I de övriga rummen är golven annorlunda. Fortfarande nästan 200 år gamla, men fulla av generalskarvar. Hantverkarna har sammanfogat brädorna som blev över, lappat och lagat. Ett tidskrävande pussel. Så som man gjorde på den tiden arbetskraften var billig och materialet dyrt.
I dag är det tvärtom. Till nackdel för både klimatet och arkitekturen. Snabbt och snålt, det har blivit mottot. Hur skapar man verk som tål ögats slitage i en sådan überindustrialiserad tid?
Paradoxalt nog kan klimatkrisen hjälpa. För inte bara tvingar katastroferna oss att värna naturen. De tvingar oss i lika hög grad att ta våra städer på allvar. Bara här i Köpenhamn är miljöinitiativen många: biltrafiken begränsas år efter år, hårdgjorda ytor konverteras till prunkande parker som sväljer miljontals liter dagvatten, fler och fler träd planteras för att skapa skugga och svalka, hamnens vatten renas och badbryggor anläggs.
Ekologi + estetik = sant.
Läs mer i GP Kultur:
