I år har jag skaffat mig en bästis. Inte bara en nära vän, utan en bästis. Hon heter Emelie och är en stockholmare som pratar precis som Mickan i ”Solsidan”. Du skulle höra hur hon uttalar vissa ord, det är verkligen hemskt. Men alla människor har sina brister. Utöver den där hemska stockholmskan är hon allt jag någonsin kunnat önska mig i en vän.
Vi började skriva med varandra tidigt i våras. Det började med att hon skrev något som fick mig att skratta rakt ut, och jag svarade: ”Du är hysterisk, snälla bli min vän.”
När jag i april skulle till Göteborgs-Posten för första gången för att ha möte med Johan Hilton om att kanske börja skriva för kultursidorna, var jag nog mitt nervösaste nervösa jag någonsin nervösat. Men hela tiden fanns hon där, min nya vän, i mobilen, med stöd och hejarop. När jag stod och skrev ett meddelande för att fråga om jag borde byta outfit, hann hon före och skrev:
”Håll dig till originalplanen med kläder, Isolde! Annars blir det klädpanik och fler plagg utanför garderoben än i.”
Hon föregick mina neuroser. Och med facit i hand gick ju mötet uppenbarligen bra. Emelie får mig att våga saker.
Hela sommaren skrev vi med varandra. Mycket handlade om att lära känna varandra på djupet, men också om en sorts vardaglig journalföring.
”Jag funderar på att klippa lugg.”
”Idag blir det leg day.”
”Just gått ut med soporna.”
Det borde vara fullständigt ointressant, men det tindrar i mina ögon varje gång hon skrivit: ”Jag har tvättat håret.” De där rapporterna är viktiga. De gör att avståndet till Stockholm känns kortare. Och sen vi började hålla på sådär tror jag inte att jag har känt mig ensam. Alls.
Under Stockholm Pride bodde jag hos henne. Vi hade sleepovers där vi försiktigt frågade:
”Är du min bästis nu?”
Jag kan inte nog understryka hur fjompiga vi är. Vi kallar varandra för ”bästis” konstant nu. I skrivande stund har ordet bästis använts 692 gånger i vår gemensamma chatt.
Ett annat exempel på vårt fjomperi: så fort vi hittar något hos den andra som vi känner igen hos oss själva, utbrister vi: ”Det är samma!”
Genast känns det som ett öde skrivet i tarotkort eller dikterat av kosmos. I vanliga fall är jag knappast någon kristallmupp, men jag tillåter mig det här. Jag unnar mig hänsynslöst tönteri.
Fördjupa relationen till din vän som ett töntigt barn skulle gjort: fråga bästischans.
På senare tid har det pratats mycket om ensamhet. Särskilt om mäns ensamhet, i termer som male loneliness epidemic. Jag tänker på män i min närhet. Många har kvar sina vänner från skolan eller kanske från lumpen, om de gjorde den. Nästan alltid från sammanhang där det förväntades av dem att umgås. Men i vuxen ålder har de svårt att skaffa nya vänner vilket jag tror till stor del handlar om stolthet och prestige. En rädsla för att framstå som töntig.
Men väljer du bort prestige, kanske du också väljer bort ensamhet. Jag tror att alla behöver våga säga: ”Snälla bli min vän.”
För några år sedan när min svåger var 20 år och flyttade till Västervik kände han inte en enda människa där. Så han gick till Friluftsfrämjandet, till scoutkåren och till folkdansgillet. Efter några gånger hade han fått en handfull vänner i sin nya stad. Det kanske inte är alla 20-åringars bild av det coolaste man kan göra, men man kan inte unna sig sån lyx som coolhet när man ska förebygga ensamhet.
Jag är inte naiv nog att tro att man kan lösa samhällets ökade ensamhet bara genom att blir lika störig som jag och min bästis Emelie. Men ensamheten är så vidrig, och direkt farlig, att det är värt att testa allt. Fördjupa relationen till din vän som ett töntigt barn skulle gjort: fråga bästischans.
Pengarna jag får för den här krönikan kommer oavkortat att gå till en tågbiljett till Stockholm.
För jag ska hoppa hoppsasteg bland höstlöven, i armkrok med min bästis. Det önskar jag varenda kotte.
