”Det infraröda kritikersiktet särskilt riktat mot Monteverde Burrau. Löfmarcks desperata längtan efter ett överdådigt allvar överskuggas endast av hans vitglödgade förakt mot den samtida lyrikens neurotiska barnslighet”.
Så sammanfattar Oscar Westerholm min text om ironin i samtidspoesin i sin artikel om ambientlitteratur (GP 7/3). Jag vill dock påpeka att mitt kritikersikte är riktat mot personerna som svansar efter främst Elis Monteverde Burrau (GP 4/3).
Monteverde Burrau anklagar mig i en replik för att utgå från hans offentliga, medvetet överdrivna persona (GP 5/3). Han menar att min läsning av honom är ytlig, baserad på oredigerade alster publicerade på X. I SvD framför Ali Alonzo en liknande kritik och lyfter såväl sin egen ”Jag tänker bli äcklig” (2024) och Anna Axfors ”En dag i öknen” (2022) som bärandes på fler dimensioner än ironi (6/3).
Att så inte skulle vara fallet har jag aldrig hävdat. Om min läsning framstår som ytlig för mina belackare beror det på att min text inte är en läsning av Monteverde Burrau, Alonzo, Axfors och Ludvig Köhler.
Vad jag kritiserar är en tendens till poserande och ett intetsägande ironiserande i samtidspoesin. Det är inte en fråga om enskilda författarskap. Inte heller är jag, som utöver Alonzo och Monteverde Burrau även Mikaela Blomqvist tolkat det (GP 9/3), emot ironi i alla dess former. Det är det intetsägande och ironi för ironins skull jag motsätter mig.
Expressens kulturchef Victor Malm menar på att min diagnos av samtidspoesin inte stämmer med utgivningen (12/3). Estetiken jag kritiserar står dock främst att finna bland unga, icke-utgivna poeter. Vad som sker bland dessa är en indikator för hur framtida utgivning kommer att se ut. I min text tar jag upp upplevelsen av poesiläsningar och skrivarlinjeantologier. Jag lyfter hur poserande och tomt ironiserande ständigt återkommer.
Men jag har fått min beskärda del tomgångslyrik – inspirerad av lika ytliga läsningar av Monteverde Burrau som den han anklagar mig för.
Alonzo ifrågasätter sanningshalten i denna bild. Om det kommer jag och Alonzo inte nå samförstånd. Men jag har fått min beskärda del tomgångslyrik – inspirerad av lika ytliga läsningar av Elis Monteverde Burrau som den han anklagar mig för. I det har Monteverde Burrau en poäng i att hans persona spelar in i min kritik. Men bara i det att hans persona har en påverkan på andras poesi.
Kulturkritik i alla dess former bör utgå ifrån ens egen övertygelse. Elis Monteverde Burrau menar dock på att jag är ute efter hans ”clout”. För det första vore det missvisande att inte nämna honom då han tillhör de främsta inspiratörerna för estetiken jag kritiserar. För det andra är de cyniska motiven jag tillskrivs ogrundade. Det kan ju vara så att jag faktiskt har ett genuint ogillande av en tendens i samtidspoesin?
Av de författare jag nämnde i min text är Ludvig Köhler ensam om att inte replikera med en medvetandeström om sitt missförstådda författarskap. I DN 8/3 gör Köhler en korrekt läsning av min text som en kritik av en strömning där ironiserandet blivit en trött pose, och inte av enskilda poeter.
Hänvisandes till poeten Claes Andersson betonar Köhler vikten av att poeten står för sig. Då en estetik blir för utbredd är det för poesin bra att någon opponerar sig mot den. Denna gång blev det ”en allvarlig ung man från Skåne” som sa: nu får det vara nock!
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Den som läst min poesi vet att den inte är ironisk
LÄS MER:Det finns ingen bra, modern poesi utan ironi
LÄS MER:Hur mycket ironisk poesi tål Sverige?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
