Men visst hör ironi hemma i poesin! Tanken slår mig när jag följer den unga poesidebatt som förts i veckan. Dante Löfmarck (GP 4/3), Elis Monteverde Burrau (5/3) och Ali Alonzo (SvD 6/3) verkar överens om en sak: att ironi är ett invektiv och inget som förknippas med god litteratur.
Jag vill hävda att det är precis tvärtom. Det finns ingen bra, modern poesi utan ironi.
Ett exempel för att göra resonemanget mer konkret: T. S. Eliots dikt ”J. Alfred Prufrocks kärlekssång” (1915) handlar trots sin titel inte om passion utan om tvekan: ”Skulle jag alltså, efter kakor, glass och thé, / ha styrka nog att tvinga ögonblicket ske?” Kärlekens höga ideal verkar löjliga mitt i vardagens trevliga realism.
Varje anspråk måste punkteras med en trivialitet, även om det Prufrock gör anspråk på bara är livsleda: ”Ty jag har känt dem alla, redan, känt dem alla, / känt alla kvällar, morgnar — aftnar med, / jag har mätt ut mitt liv med kaffesked”. När Prufrock ser sitt huvud bäras in på ett fat är det ändå med begynnande flint.
Till sist drar hans tanke sig tillbaka från de salonger där huvuddelen av dikten utspelar sig. I stället för de avgörande ord Prufrock ville yttra ställer han några alldagligt skamsna frågor: ”Vågar jag äta en persika? bena mitt hår som andra? / Ensam i vita byxor skall jag på stranden vandra.” (Det är Gunnar Ekelöf som står för tolkningen till svenska.)
Dikten gör tydligt att ironi hänger samman med avstånd. Den upprättar en distans men är också en konsekvens av densamma. I den något snåriga föreläsningen ”The concept of irony” (1977) förklarar Paul de Man hur det fungerar, via Søren Kierkegaard och Friedrich Schlegel.
Ironi är det som är på fel plats. Den är en förutsättning för poesin och skiljer dikten från utsagan eller rebusen.
Den förre beskriver ironin som en absolut och oändlig negation. Den senare karaktäriserar ironin som en permanent utvikning. Ironin gör utsagan osäker och otydlig. Det går inte avgöra vad som egentligen blir sagt. Exakt som i poesin med andra ord.
Paul de Man försöker precisera ironin ytterligare, trots att han skriver att ironi inte är begrepp som låter sig preciseras. Han ser ironin som det element som stör och avviker, som hindrar diktens bilder från att bli en enhetlig berättelse och stämma överens. Den går inte jämt ut.
Betraktad så är inte ironin ett tonfall som kommer och går i enskilda verser, utan något som genomsyrar dikten som helhet. Ironi är det som är på fel plats. Den är en förutsättning för poesin och skiljer dikten från utsagan eller rebusen.
Finns ”Prufrocks” ironi i kakorna och glassen eller i de ord han vill men inte kan säga? Att frågan inte går att besvara är diktens själva charm. ”Omöjligt att få fram just vad jag vill!” utropar han och fångar därmed både sitt eget och poesins predikament.
Den moderna (läsande?) människan lever mitt emellan två oförenligheter: det faktiska livet och föreställningen om det, banaliteterna och drömmarna. Den poesi som bara tar hänsyn till det ena eller andra kommer att verka halv.
Mot slutet av ”Prufrock” yttrar sig denna dubbelhet i ett explicit förnekande: ”Nej! Jag är ej Prins Hamlet, var ej menad / till mer än hovman, en som man tar till / ibland, när spelet hotar att stå still”. Likväl är det denna bifigurs tankspridda kärlekssång som läsaren har lyssnat till.
Dikten motsäger sig själv i det oändliga. Det är också därför den tål att läsas igen och igen. Ironin är det som ger poesin både täthet och rymd. Den gör det möjligt för en dikt att betyda många saker och samtidigt ingenting.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Hur mycket ironisk poesi tål Sverige?
LÄS MER:Ambientlitteraturen är höjden av ironi
LÄS MER:Den som läst min poesi vet att den inte är ironisk
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
