Är min poesi med oss i rummet just nu? Hur många ytliga läsningar tål jag? Jag föredrar ytliga läsningar framför inga läsningar. Jag föredrar en ytlig läsning framför en stor projektion.
Ali Alonzo var två år när Jonas Inde hoppade av Killinggänget. Att hans debutdiktsamling ges ut samtidigt som en Killinggänget-dokumentär är inte en händelse som ser ut som en tanke (inte ens en hädelse!) utan en slump. Man försöker via uppfinningsrik guilty by accelerationism (term som jag myntar nu) koppla samman Alonzos ”Jag tänker bli äcklig” med humor han knappt konsumerat, med hjälp av undertecknad som krystad brygga.
Inte heller jag har särskilt mycket att göra med Alonzos debut. Inte heller jag förstår varför den fick Rasmus Landström att skriva att ”jag dyrkas som en gud” på en skrivarskola, även om jag naturligtvis blev smickrad. (I min stand up, som jag separerar från min poesi, har jag ett skämt som går ut på att publiken måste lämna rummet, så att jag kan etablera ett tryggt rum: jag behöver vara ensam med Gud).
Hade man läst mina dikter i stället för att konspirera utifrån slappa spaningar så hade detta varit uppenbart.
Men varför skulle Dante Löfmarck ha läst ”och vi fortsatte att göra någonting rörande”? En allvarlig bok som undersöker internhumorns godtyckligt våldsamma potential utifrån Lisa Robertsons tankar om den ”erotiska känslan av ingen identitet” och turnerar approprieringar av Duras och Bachmann. Varför skulle han ha läst de tyglat neurotiska raderna med kristuskomplex i ”6 juni och solen”, när det tar två sekunder att googla upp mina oredigerade alster på X?
Ironin har aldrig varit en motsättning mot romantiken eller allvaret. Titta på Kristina Lugn eller Bodil Malmsten. Däremot är den hopplöst ute.
Löfmarck har inte gjort sitt jobb som kritiker här. Jag menar: varför inte motivera sin ironismetning med underbyggda citat från poesin? Jag förstår att han inte ser skogen för allt clout, betalväggskultursidans behov av klick, fine, men jag vägrar låta det gå obemärkt förbi. Ibland måste även en ryggradslös konstnär som jag sätta ner min fot. Hade jag varit en ironiker hade jag inte brytt mig såhär mycket.
Löfmarck utnyttjar min medvetet överdrivna mediapersona i en svepande text som kongenialt nog krönts med ett foto ryckt från sin kontext; en artikel i vilken jag tar clownen på allvar. (Om man, Gud förbjude, skulle orka läsa den! Jag hade på känn att den fotosessionen var en psyop!).
Om ironin är ett problem kan jag glädja Löfmarck med att min senaste, ytterst redigerade hybrid ”Ironi för änglar” är en uppgörelse med just den ironiska poetiken, men också ett försvarstal av dess tragiska aspekter. Dess nåd. Ironin har aldrig varit en motsättning mot romantiken eller allvaret. Titta på Kristina Lugn eller Bodil Malmsten. Däremot är den hopplöst ute.
Just nu är jag mest inne på apati och ytlighet, tackar som frågar, men bara för att jag skriver poesi om ytlighet tycker jag inte att kritiker ska göra ytliga läsningar. (PS: Jag älskar Killinggänget, men de har aldrig inspirerat min poesi. Sapfo däremot. Där snackar vi. Henne har jag stulit massor ifrån. DS.)
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Hur mycket ironisk poesi tål Sverige?
LÄS MER:Clownens tid är nu – så blev clowncore en trend
LÄS MER:Recension: ”Ironi för änglar” av Elis Monteverde Burrau
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
