Jag vill hålla med Per Wirtén (Expressen 4/12). Hellre än någonting annat vill jag svepas med av hans långa penseldrag genom historien, så att jag inpå bara skinnet känner farorna i de tyska romantikernas fantasier om en magisk värld.
Men det vore bedrägligt. Sambanden mellan arvet från romantiken och vår tids slutna och reaktionära nationalism är inte alls uppenbara, och om det i dag vurmas för romantiken måste vurmandet inte sammanfalla med en ideologisk vindkantring. Den tyska romantiken rymde en progressivitet, ett framåtskridande, som Wirtén förbiser. Jag kan inte sörja den som han.
Därtill: Om vår tids människa är “nedsläckt” och “inringad” finns det knappast en bättre källa för inspiration än just de tyska romantikerna.
Den tyska romantiken rymde en progressivitet, ett framåtskridande, som Wirtén förbiser
Romantikens nationalism uppstod i kölvattnet av frihetsrevolutioner i Europa och Amerika som förvandlade människor från monarkers undersåtar till medborgare. Nationalstaten var ett alternativ till kyrkans, adelns och tronens triumvirat. Folkens politiska makt skymtade vid den gryende horisonten – frihetens återfödelse efter två tusen år i träda.
Bakom den grupp intellektuella som Wirtén avfärdar pyrde fortfarande glöden från revolutionernas eldar. Romantikerna blickade framåt mot en ny och bättre värld. I den, som Roland Poirier Martinsson skriver på dessa sidor (GP 9/12), såg de individen. Genom upplysningens frihetsrevolutioner gjorde denna abstrakta figur entré på politikens arena. Den enskilde människan var någon vars intressen måste bejakas, en varelse med status.
I Friedrich Schlegels skrifter, för att nämna ett av Wirténs uppräknade namn, återfinns den särpräglat tysk-romantiska idén om individualitet. Den nya tidens människa skulle förstås som någonting eget och ojämförbart: Ett metafysiskt väsen definierat genom sin excentricitet och unicitet.
Blomstra, individ! Lev ut! Finn din plats i en fri och förtrollad värld!
Thomas Mann summerade i slutet av första världskriget: Endast den tyska individualismen är förenlig med etisk socialism och kan skydda friheten mot politisk tyranni. Nazisterna brände hans böcker på bål.
Ungefär som hos de tyska romantikerna växer hos många av oss en önskan efter ett nytt slags samhällelig frigörelse och en ny form av mänsklig individ
Wirténs länk mellan den moderna vurmen för romantiken och vår tids inskränkta nationalism är alltså inte särdeles träffsäker. Som Ludvig Lindelöf har noterat här (GP 7/12), och Sandra Stiskalo före honom (DN 5/12), är det mer troligt att vurmandet har att göra med det omätbaras renässans.
Samma vindar blåser genom vårt samhälle som genom tyskarnas 1800-tal, fast på ett annat sätt än vad Wirtén föreställer sig. De revolutionära fransmännen döpte om Notre-Dame till “Förnuftets tempel”. Våra föräldrar införde new public management i hela den offentliga förvaltningen.
Ungefär som hos de tyska romantikerna växer hos många av oss en önskan efter ett nytt slags samhällelig frigörelse och en ny form av mänsklig individ.
Filosofer som Rachel Haliburton, Natalie Stoljar och Andrea Westlund banar väg. De riktar sina pennspetsar mot 1900-talets syn på människan som ett “abstrakt förnuft”, ett “väljande jag”, och fyller den “tomma individen” med innehåll från vår sociala värld.
Liksom under romantiken finns i dag ett motstånd mot ett matematiseringarnas och kvantifikationernas tidevarv, där samhället och världen har reducerats till sina ytskikt och sin mekanik.
Tänk om människan i morgon kan ses som besjälad, som verklig. Tänk om upplysningen har tagit slut – igen.
Vore det så illa att då blicka tillbaka mot dem som en gång lyfte människan ur rationalistiska abstraktioner och stöpte om henne till någonting som kan åtrås och dyrkas? Kan vi inte tillåta oss att se en bredare palett av tysk idéhistoria?
Läs mer i GP Kultur:
