De flesta av oss känner vid det här laget till Pontus Rasmusson, youtubern som blivit avstängd efter ständiga sexanspelningar i videos riktade mot en (mycket) ung målgrupp. Efter att konsekvent ha vägrat intervjuer (med ett undantag via mejl i SvD (17/11)) har stjärnan från Växjö nu ställt upp i en intervju med SVT:s Lilla aktuellt.
När SVT:s reporter frågar honom om den, enligt egen utsago, “flörtiga” ton han ofta har på sociala medier, svarar Rasmusson:
– Jag skulle ju aldrig bli tillsammans med ett barn. Men dessa barn kan ju växa upp och kanske då vilja bli tillsammans med mig.
Något som låter häpnadsväckande mycket som grooming.
Ändå finner jag mig själv möta intervjun med humor, och jag är långtifrån ensam. Även om äcklet förstås finns där, präglas tonen kring Rasmusson påfallande mycket av “Har han gjort bort sig nu igen? När ska han bara skärpa sig och skaffa en PR-konsult?”.
Visst, det finns onekligen något komiskt över Rasmussons ständiga klavertramp och totala oförmåga att läsa av det sociala rummet. Men att han tillåts bli lika delar meme som problem visar på att han inte matchar vår föreställning om vem en groomer eller rentav en pedofil kan vara.
Pedofilen är nämligen ofta, om inte alltid, en gubbe – både i de varningar vi flesta fått höra som barn och i litteraturen. Gustav von Aschenbach i ”Döden i Venedig”, Humbert Humbert i ”Lolita” och den framgångsrike författaren i Vanessa Springoras ”Samtycket” – alla är de äldre, fysiskt på dekis och kanske på jakt efter en egen förlorad ungdom. Det är svårt att applicera samma logik på 24-åringen Pontus Rasmusson.
Rasmusson verkar, i stället för en ful gubbe, snarare vara ett slags Peter Pan – besatt av att stanna i barndomen.
Rasmusson verkar, i stället för en ful gubbe, snarare vara ett slags Peter Pan – besatt av att stanna i barndomen. Hans content riktar sig primärt mot barn (även om han själv hävdar motsatsen), han har anpassat sitt utseende för att närmast se ut som ett barn, han bor fortfarande hemma hos sina föräldrar som också är återkommande karaktärer i hans videos.
Om detta är anledningen till vad vi kan anta är hans “intresse” för barn, eller om det är en strategi just för att kunna attrahera barn låter vi vara osagt. Kanske ligger sanningen någonstans däremellan. En annan person som skapade sitt eget landet Ingenstans är Michael Jackson, som under hela sitt liv verkade välja att stanna med en fot i barndomen. Något som visade sig effektivt för att dra till sig unga pojkar, och övertyga deras föräldrar om att låta dem sova över.
Michael Jackson utmanade också den typiska bilden av den “fule gubben”. Åldern plastikopererades bort, och en ful gubbe är sällan heller en superstjärna som moonwalkar inför miljonpublik. Detta, och nog inte bara det faktum att han råkade göra bra musik, spelar nog in i att många än i dag tvivlar på om de övergrepp Jackson anklagades för verkligen är sanna.
Rasmusson är förstås varken dömd eller anklagad för några faktiska övergrepp – det enda han i dagsläget tycks ha gjort sig skyldig till är en mycket obehaglig ton på sociala medier. Ändå visar fallet Pontus Rasmusson, och det faktum att vi inte riktigt kan ta honom på allvar, att fula gubbar kan komma i mycket olika former.
Theo Vareman är kulturskribent och redaktör på Lundagård
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Dagens kulturjournalistik är för självcentrerad
LÄS MER:Alla vuxna borde se Pontus Rasmusson-intervjun – tillsammans med sina barn
LÄS MER:Pontus Rasmusson i Lilla Aktuellt: Okej att prata om sex
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
